- Lars Rocksén
- förste vice ordförande, lars.rocksen@slf.se
Lars Rocksén.
Bild: Emma Wallskog
Många debattinlägg om vården den senaste tiden har tagit avstamp i frågan om den medicinska kompetensen på Folkhälsomyndigheten. Det finns goda skäl till det. Många av de misslyckanden vi ser inom svensk hälso- och sjukvård kan kopplas till att viktiga beslut fattas ovanför huvudet på vårdens professioner.
Vården upplevs i dag i stor utsträckning vara toppstyrd. Chefer utan medicinsk kompetens sätter scheman och styr patientflöden. Regionerna fattar beslut på löpande band om nedläggningar som går emot det nationella uppdraget och de medicinska behoven. Regeringen genomför kortsiktiga satsningar i hopp om att släcka de största bränderna och få fler väljare.
Det här sättet att styra bidrar till att problem inom vården som funnits i många år förblir olösta. Regionerna klarar i dag inte ens det akuta uppdraget. Inspektionen för vård och omsorg kritiserar återkommande en majoritet av de akutsjukhus som de granskar. Patientsäkerheten är hotad, och brist på vårdplatser, överbeläggningar och otillräcklig bemanning tillhör vardagen. Samtidigt konstaterar Myndigheten för vård- och omsorgsanalys att förutsättningarna i primärvården inte förbättrats, trots massiva investeringar.
Att olika delar av vården inte håller måttet förhindrar att en välfungerande helhet kan skapas. Det här är inget nytt, men vår osäkra omvärld ökar kraven på vården och att alla delar fungerar tillsammans. Det handlar inte bara om att risken för krig har ökat; även naturkatastrofer blir vanligare och nya pandemier lurar runt hörnet. De flesta är överens om att vårdens viktiga roll i svensk beredskap måste förbättras och att kapacitet måste finnas i hela landet. Ändå går regionerna i en riktning där de centraliserar vården.
Krig och kriser illustrerar också problemet med toppstyrning. För att ett försvar ska fungera krävs autonomi långt ute i förbanden. En armé där beslut fattas av höga officerare på bekvämt avstånd från striderna är dömd att bli besegrad. Ett exempel som visar på det omvända är hur svensk sjukvård hanterade pandemin. Läkarna fick mandat att fatta beslut. Linjeorganisationen hängde inte med, och i stället klev professionerna fram.
Att flytta besluten nedåt är ett tankesätt som även den dagliga vården skulle gynnas av, men att stärka professionens inflytande handlar inte bara om att öka mandatet på golvet. Lika viktigt är att medicinsk kompetens genomsyrar hur vården ska organiseras på en mer övergripande nivå. Högspecialiserad vård kräver att resurser koncentreras, med satsningar på universitetsnära sjukhus, men lika viktiga är mindre professionsdrivna enheter, och deras roll och funktion underskattas ofta. En mindre enhet bestående av en genomtänkt kombination av funktioner levererar ofta mycket effektiv och högkvalitativ vård även i komplexa situationer, som vid flera diagnoser eller akuta tillstånd.
Det behövs helt enkelt olika typer av vårdenheter som kompletterar varandra. Det fungerar inte att lägga alla ägg i samma korg, och läkarna behöver ha en stor inverkan på hur äggen ska fördelas för att ett sammanhållet vårdsystem ska bli verklighet. För att vi ska kunna förbättra den vård vi ger i vardagen, och också förbereda vården på extraordinära situationer, kan vi inte längre låta vården styras uppifrån och ned. Vi behöver vända på perspektivet. Det ställer också krav på oss läkare. Vi behöver bli bättre på att peka ut hur vården bör organiseras för att vara effektiv.
Nu är ett bra tillfälle för förändring. Osäkerheten i vår omvärld, erfarenheten av pandemin och den pågående debatten om medicinsk kompetens skapar gynnsamma förutsättningar för att reformera styrsystemet, både på en övergripande nivå och ute i verksamheterna. För att en förändring ska kunna ske behöver vi läkare kavla upp ärmarna och ta en mer aktiv roll i debatten.
Läkare har en unikt bred inblick i vårdsystemet, och vår kompetens behöver i långt mycket större utsträckning finnas där beslut ska fattas.
Det är dags att den kunskapen kommer in i ledningsgrupperna.