Publicerad 1 okt 2025 kl 14.00

Är det ironi eller dödsallvar? Vad vill Killinggängets Martin Luuk egentligen?

Jesper Strömbäck läser hans ”Självbiografi. 1984–2001” – och får svar.

Till sitt författarporträtt har Martin Luuk klätt sig i svart rock och bär en enorm, ljusbrun slokhatt på huvudet.

Foto: Kristian Bengtsson / Norstedts

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Först tänker jag ”nej nej nej, inte den där sjuka hatten?” Till sitt författarporträtt har Martin Luuk klätt sig i svart rock och bär en enorm, ljusbrun slokhatt på huvudet. Den är för stor och ögonen stirrar stint in i kameran. Hans bleka fejs kanaliserar ”Jag! En rebell!”. 

Jag har alltid haft svårt att placera författaren och skådespelaren Martin Luuk. Det syns i den där bilden. Hans grej är så specifik. Vad vill han? Driver han med mig? Är det ironi? Dödsallvar? Jag hoppas på svar i ”Självbiografi. 1984–2001”. 

Foto: Norstedts

Öppna bild i helskärm

Stundtals är han förstås lite dryg. Fjäskar inte. Tar en del tjack. Är en musiknörd av rang och överallt i boken droppas låtar och band som har ”det”. Smak har han. Hatet mot det småborgerliga är reflexmässig, ändå läser han bara Svenska Dagbladet. Det tycks slumpartat när han börjar nosa på skrivandet i krönikor för ungdomstidningen Ultra. Men han gör det bra. 

I tre delar skildrar Täbysonen Luuk de formativa åren mellan 16 och 33. Resan går från medelklasstillvaron i Sveriges tråkigaste kommun, via ett utbytesår i Virginia Beach, studier i Lund för att sedan landa i kopiösa mängder sprit, droger och ensamhet i Stockholms innerstad. Så börjar han hänga och skriva med Killinggänget. Av litteraturen önskar han att ”det ska kännas euforiskt att ta emot den. Och göra ont när den träffar en.” 

Stundtals känns hans skrivande just så, det slår ner en blixt. 

När Luuk – något oväntat – tar examen från juristlinjen i början av 1990-talet framstår det lite som en sketch. Han snor fyra Arne Jacobsen-stolar från Stockholms universitet, langar in dem i en taxi och drar därifrån: ”Jag tänker att de ju har så många att de inte kommer att märka nåt”. Dråpligt. Drygt. Grabbigt. 

Då börjar jag förstå vad han håller på med.

När han till sist blir permanent medlem i humorgruppen slår han fast sin vision: ”Det perfekta skämtet kanske är som den riktiga världen, bara uppställd på en piedestal och upphöjd till humor, som Duchamps urinoar.” Då börjar jag förstå vad han håller på med, för detta gäller inte bara humorn, det har gällt hans liv i stort.

I bokens sista del skriver han mer koncentrerat. Klarsynt. Jag känner inte längre den där ironin och plötsligt glittrar prosan av en uppriktighet som gör att jag förstår vad han vill. Han vill bli fri. Den freudianska terapin han går i gör att han konfronterar gammalt skit. Han vill reda ut sin komplicerade relation till kvinnor och ”allt brottande med homosexualiteten”. Han är ingen bög, han leker med det, eggas av tanken på allt som är ”gränsöverskridande”. Allt det där jag inte riktigt klarat av. 

Bokens stora avslöjande – att han möjligen utsattes för ett övergrepp som barn – tar inte över resan mot ett mer sammansatt jag. Det som gör att han till slut kan gå vidare och bli sig själv. Allt är förlåtet.

BIOGRAFI

MARTIN LUUK

Självbiografi. 1984–2001

Norstedts, 357 s.

Visa mer

Jesper Strömbäck Eklund är kritiker på Expressens kultursida.