”Storbråk” mellan ”två grupperingar”. Länge fick man läsa mellan raderna för att förstå vad som egentligen pågick i Sverige. Vilka var dessa ”grupperingar” som rök ihop i stora slagsmål mitt på dagen? Raggare och mods?

I mellanrummet kunde man utläsa det som myndigheter och medier var så förtegna om – att det handlade om människor från andra delar av världen som hade ett lite annat sätt att leva och hantera konflikter. Ett levnadssätt som de burit med sig till våra breddgrader. Antingen det, eller så hade svenskarna – alltså svensksvenskarna – blivit som personlighetsförändrade över en natt.

Per Brinkemo, journalist och författare, var tidigt ute med att prata om klaner i förhållande till den somaliska diasporan i Sverige. Mellan klan och stat hette boken som släpades i smutsen i stora tidningar. Det var för ett drygt årtionde sedan då vi fortfarande trodde att alla människor på jorden var som vi. I dag pratar vi om ”klanröstning” i svenska val, och en somalisk kryssraket – vars klan ber för honom i Kenya – har precis slagit ner i riksdagen.

Människan är ett flockdjur

Det verkar därför lägligt att Brinkemo nu släpper en ny bok, De statslösa. Där vill han berätta om det förstatligade kontra det statslösa eller relationella sinnet. Det är vi som är de förstatligade, som – kanske något naivt – tror att staten i grunden är på vår sida och att det är vår plikt att ”göra rätt för oss” i relation till denna. Staten ska vara rättvis och opartisk, och vi förväntas hålla oss till sanningen om vi ansöker om någon förmån eller förhörs om ett brott.

I andra länder gäller en helt annan ordning där staten, om den alls är närvarande i människors liv, är en utomstående som man antingen undviker eller utnyttjar till sin egen grupps fördel. För ens lojalitet ligger inte där, utan till släkten, klanen, som fyller alla de funktioner som staten fyller för de förstatligade (polis, domstol, socialtjänst…). Här kan man lugnt säga att laget går före jaget, och laget definieras utifrån blodsband som sträcker sig många generationer bakåt i tiden. Nepotism? Gärna!

Man kan förstå att det lätt uppstår skav när förstatligade möter statslösa. Särskilt när de förstnämnda inte vet skillnaden och tror att de är ”lagom” när de i själva verket utgör ett kulturellt och historiskt undantag. Det var länge sedan kyrkan upplöste de europeiska stammarna. Längst levde klantänkandet bland skottarna, som tog det med sig till USA vilket än i dag präglar den mer hetlevrade södern. Den obrottsliga lojaliteten till familjen är också en grundbult i den syditalienska maffian, vilket visar att detta inte handlar om etnicitet eller ”ras”, utan kultur. Kultur är något föränderligt även om förstatligandet går trögt på vissa håll. Människan är trots allt ett flockdjur.

Brinkemo vill inte bara beskriva de två sinnelagen utan också koppla det statslösa tänket till de senaste årens gränslösa gängvåld och omfattande bidragsfusk. Det gäller inte enbart de 40 kriminella klaner som polisen har pratat om – klankulturen spiller även över till förortsgängen, bestående av unga killar i gränslandet mellan föräldrarnas kultur och majoritetssamhället. Svenska kriminologer har snöat in på den socioekonomiska förklaringsmodellen, men Brinkemo menar att det snarare rör sig om människor vars sinnen av olika skäl aldrig har blivit förstatligade.

Det verkar rimligt – bristande lojalitet till staten och folket som helhet öppnar för att man struntar i vad lagen säger och roffar åt sig av det gemensamma. Lägg därtill lättkränktheten som präglar den statslösa ordningen, där man måste visa sig stark och farlig för att hålla fiender borta och bevara sin ”heder”. Här knyts inga nävar i fickorna, men höjs väl mot den som inte visar tillbörlig ”respekt”.

Glöm inte heller skillnaden mellan skam och skuld. Skam är något som kommer utifrån och handlar om att ”tappa ansiktet” inför omgivningen, medan skuld är något som känns inombords av den som har internaliserat samhällets normer och sköter sig, utifrån uppfattningen att det är det rätta. Den förstatligade diplomaten ser till att parkera lagligt, även om han har immunitet och slipper betala böter. Diplomater (liksom kryssraketer) från skamkulturer är knappast lika hederliga, och drar heller inte vanheder över sig bland sina egna för att de utnyttjar systemet till fullo.

Vi kan lära av andra kulturer

Det är svårt att inte misströsta vid läsningen. Hur ska ett system som bygger på tillit till främlingar, ärlighet och att folk vill göra rätt för sig, samexistera med en betydande minoritet vars lojalitet och välvilja enbart tillfaller den egna gruppen? Min pessimistiska slutsats är att det inte går. Något måste ge vika. Den svenska mjukheten, vår undfallenhet och konflikträdsla kanske ger en föraning om vartåt det barkar. Blod är tjockare än svenskt kranvatten.

Per Brinkemo är aktuell med den nya boken De statslösa. Foto: Karneval förlag

Det är genom ”det andra” man får syn på ”det egna”, påpekar Brinkemo och det har han helt rätt i. Genom läsningen om klaner finner jag en ny uppskattning för det svenska, för den extrema (stats)individualism som verkar så lagom om man har fått denna med modersmjölken. Att få bestämma själv vem man vill dela sitt liv med, vilka släktingar man vill umgås med och inte, vad man vill ägna sig åt och vilket parti man röstar på (!) är en stor och underskattad ynnest.

Med det sagt kan det ändå finnas något att lära av andra kulturer. Brinkemo påpekar: I Mogadishu skulle ungdomar som bildade gäng för att råna för egen vinnings skull [ha] blivit dödade. Unga män i Bagdad hade satt sina sista potatisar om de blivit påkomna med att ha gruppvåldtagit en ”anständig” kvinna i en park. Den sociala kontrollen är i sådana länder monumental och sanktionerna stenhårda.

Fantomen är ju redan poppis i Sverige. Varför skulle inte vi också kunna vara hårda mot de hårda?

Du har ingen aktiv prenumeration