Fanny Svärd
Publicerad 2 okt 2025 kl 19.28
Ska vi våga prata om kufifieringen av Sveriges dejtingprogram?
När ”Gift vid första ögonkastet i vinterskrud” kommer tillbaka är det med personer som verkar följa ett mönster.
Öppna bild i helskärm
Foto: SVT
Öppna bild i helskärm
Foto: SVT
Öppna bild i helskärm
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Fanny Svärd
Jag kan inte fatta att jag bänkar mig för ännu en säsong grå, o-gradead svensk äktenskapsreality, men det gör jag.
Tänk att det gått ett helt år sedan vi fick följa Elsa och Adams frustrerande bråk om absolut ingenting och se Nicklas och Ninni baka, men främst prata om, pajer. Pajer och åter pajer.
Nu är det dags för en ny och vågar jag säga – ännu kufigare skara singlar att paras ihop.
Kufar kanske är hårt, men det är ju vissa gemensamma egenskaper jag tycker mig kunna skönja efter bara ett avsnitt.
Deltagarna är personer som:
Längtar efter kärlek och romantiserar tvåsamhet.
Inte känner sig hemma i dejtingkulturen med ”apparna” där man behöver visa att man är intressant väldigt snabbt.
Inte verkar ha så värst positiva eller för den delen många, kärleksrelationer i bagaget.
Alla dessa faktorer tänker jag förstärks i SVT:s castingprocess. Nästan som att experterna tar sig barmhärtighet över dessa singlar som så gärna vill träffa någon, för det skulle lösa den där molande tomheten inuti.
I en annan dejtingserie på SVT har vi fått se en extrem version av den här ”kufifieringen”.
”Första dejten” har tagit en vändning under flera år och påminner nu mer om ”Love on the spectrum” eller ”Outsiders” på Kanal 5. SVT verkar se det lite som sitt uppdrag att para ihop människor som aldrig dejtat, som inte får till det, som inte upplever sig passa in, som har det LITE KNEPIGT.
Halta och lytta hade min mamma kallat dem, men det kanske man inte får säga.
Som en sorts kärlekens Karl-Bertil Jonsson ger sig SVT fan på att även samhällets mer kärleksutmanade ska få dejta på bästa sändningstid.
Riktigt så långt har inte ”Gift” kommit än, och i den serien får vi faktiskt chansen att lära känna deltagarna mer på djupet så att deras älskvärda sidor (oftast) hinner komma fram.
Ibland undrar jag varför jag fortsätter dras till ”Gift vid första” som en mal till ljuset. Det kan ju ganska ofta kännas ungefär lika upphetsande som att se en mikrovågsugn långsamt värma upp en Gooh matlåda.
Men belöningen kommer när mikron börjar tjuta. En rykande varm kärleksmåltid i vintermörkret är det vi alla väntar på.