Titel: Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson
Regi: Emilia Ekman Larson
Genre: Dokumentär
Betyg: 3 av 5
Går att se: På bio
Leran är ett uråldrigt material. I de allra första bilderna i filmen ”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson” ser vi några av konstnärens små figurer sitta tysta på ojämnheterna i en gammal stengärdsgård. Lervarelserna ser ut att ha suttit där sedan urminnes tider, som ett slags tredimensionella runor.
Det visar sig sedan att det är Lisa Larson själv, som i vredesmod kastat figurerna över muren när hon inte varit nöjd. Sedan har hennes man, konstnären Gunnar Larson, smugit dit och räddat de kasserade föremålen. Det blir en fascinerade masseffekt. Några av figurerna är skuggade av gröna blad, på en gubbe sitter en insekt. Scenen beskriver på ett fantastiskt sätt hur denna folkkära keramiker plågades av en enorm självkritik. Det verkar inte ha spelat någon roll att hennes små vitklädda lucior och bokläsande damer i blommiga klänningar sålde i massupplagor.
Fördelen med att det är Lisa Larsons eget barnbarn Emilia Ekman Larson som gjort den här dokumentären, är att hon har haft fri tillgång till sitt objekt. Lisa Larson är av naturliga skäl helt ogarderad inför sitt barnbarn. Hon berättar om kreativitetens pris. Att arbetet gått före allt. Vi får till och med dela sorgen efter äkta maken, tillsluta hans hemgjorda urna med bivax och mot slutet av filmen även säga adjö till Lisa Larson själv. Det känns både fint och lite förbjudet. Men mest fint.