Publicerad 3 okt 2025 kl 05.00Uppdaterad kl 06.56

Efter succén 2007 visas Pipilotti Rists videoverk ”Tyngdkraft, var min vän” åter i Stockholm. 

Emet Brulin uppskattar hur Accelerators utställningar blir varandras motpoler. 

Pippilotti Rists ”Tyngdkraft, var min vän”, 2007.

Foto: Jean-Baptiste Béranger

Öppna bild i helskärm

Schweiziska konstnären Pipilotti Rist fotograferad i Milano.

Foto: Gino Begotti / Camera Press / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Foto: Privat

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Flykt och självrannsakan. På Accelerator ställs två av bildkonstens motsägelsefulla poler på sin spets när videokonstens ikon Pipilotti Rists eskapistiska verk ”Tyngdkraft, var min vän” visas med fem yngre konstnärer i grupputställningen ”Vera was here”.

När numera slumrande Magasin III visade Pipilotti Rists ”Tyngdkraft, var min vän” 2007 blev det succé. Folk strömmade till Frihamnen och konsthallen hamnade på allmänhetens karta. 18 år senare tar jag av mig skorna och lägger mig på samma matthögar. Jag tittar upp i taket mot videolooparna, ser en i stort naken kvinnokropp simma runt i blårosa vatten, äta ett äpple, låta fingrarna leka med näckrosstjälkar och kasta höstlöv. 

Sedan känns det kvalmigt. Äckel fyller mig.

Det är paradisiskt, ljuvligt. För en stund slipper jag det tarvliga nu som är vårt. Fem minuter går, kanske tio. Sedan känns det kvalmigt. Äckel fyller mig. En underskön eskapism ja, men i vår politiskt komprometterade tid, svårsmält.

Mårten Arndtzén gnällde 2007 på dessa sidor om ”Tyngdkraft, var min vän”. Han saknade ”glassplittret, den vassa kanten och den lilla dissonansen eller svarta humorn” som kännetecknade Rists 1990-talsarbeten. Om något räddar verket i dag är det dessa uppenbara brister. Det är det världsfrånvända, det oförblommat naiva och min påföljande vilja att glida med bort som ger obehaget. Jag reser mig och försöker skaka av mig den kladdiga känslan.

Grupputställningen ”Vera was here” med verk av Bitsy Knox.

Foto: Jean-Baptiste Béranger

Öppna bild i helskärm

Grupputställningen ”Vera was here”.

Foto: Jean-Baptiste Béranger

Öppna bild i helskärm

I den angränsande salen återfinns tillnyktrandet: samlingsutställningen ”Vera was here”, där titelns inledande ord läses på latin. Sanningen var här. Imperfektformen är avgörande, tiden då bilden representerade en sann verklighet långt borta. Diana Agunbiade-Kolawole har använt glasetsningsteknik för att registrera sin kropps rörelser under en promenad i uppväxtens Heston. Streck och virrvarr som ger ett utsökt uttryck för vad det är att återvända till barndomens tvetydiga jaktmarker. 

Bitsy Knox visar svepningar i naturlatex. En version av den kristna reliken ”Veronikas svetteduk”, men här är det inte Jesu tryne som framträder utan min mobils elektromagnetiska fält som ljuder. Var finner vi frälsaren i dag? Kort sagt: Curator Therese Kellner har fört samman konstnärer som inte arbetar i det uppenbara, utan med en rannsakan som betraktaren själv får initiera i möte med verket.

Det är tekniskt skickligt, konceptuellt intressant och mycket snyggt. Är det lika känslomässigt drivet som ”Tyngdkraft, var min vän”? Nej, och gott så. Eskapism, emotionellt självbedrägeri, har sin roll och verkan i konsten, precis som det kyliga sökandet efter inre och yttre krafter. 

Accelerators motsägelsefulla konfrontation mellan dessa poler är förvånansvärt lyckat.

KONST

PIPILOTTI RIST
Tyngdkraft, var min vän

och 

Vera was here (grupputställning)

Accelerator, Stockholm

Till 8/2 2026

Visa mer

Emet Brulin är doktorand i filosofi och kritiker.