Ann-Charlotte Marteus

Publicerad 3 okt 2025 kl 05.00

Liberalernas ledare Simona Mohamsson skjuter skarpt, men vet hon ens vilket mål hon vill träffa?

Simona Mohamsson är modigare än de flesta inom Liberalerna, men det räcker inte.

Foto: Hanna Brunlöf/TT / TT NYHETSBYRÅN / Hanna Brunlof

Öppna bild i helskärm

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ann-Charlotte Marteus

Hon kom från ingenstans och blev ledare för ett parti med en fot i graven. Det borde ha räckt som utmaning för Simona Mohamsson. Men hon valde att dessutom ta, inte en, utan två ministerportföljer: både integration och utbildning. 

Ett spretigt upplägg med stor risk för att hon inte hinner bottna i någonting utan mest ger intryck av att veva osorterat om ditten och datten.

Just det intrycket gav hon på Expressens debattsida i tisdags. Ämnet var Liberalernas paradfråga, skolan. Innehållet var – impressionistiskt.

Mohamsson börjar med att kritisera Göran Perssons kommunalisering av skolan för 30 år sedan. Och den var bevars ett ödesdigert misstag. Men vår nya utbildningsminister får det att låta som om snart sagt alla skolproblem kan härledas till den reformen, inklusive skärmarnas intåg på läroböckernas bekostnad och lärarnas ökade dokumentationsbörda.

Så enkelt är det förstås inte. Svenska politiker har varit jätteduktiga på att sabotera skolan även när Göran Persson varit upptagen med annat. 

På 2010-talet blev de exempelvis stjärnögt skärm-frälsta och ville digitalisera skolan in i minsta suddigum. Så ock Liberalerna. 

Dokumentationsbördan, i sin tur, har många förklaringar. Kommunaliseringen är en av bovarna i dramat – en annan är den slarvigt genomförda friskolereformen, som Liberalerna stod bakom. 

Liberalerna har faktiskt levt upp till sin hederstitel ”Sveriges skolparti” med den äran.

När ett utbildningssystem decentraliseras, fragmentiseras och bjuder in marknadskrafter och oseriösa aktörer krävs det en massa kontroller och uppföljning. 

Efter introt med Persson-bashing gör Mohamsson en u-sväng och börjar i stället skälla på kommunerna. Här får hon det att låta som om kommunerna har kidnappat skolan (från stackars Göran, alltså?) och vägrar att lämna tillbaka den till staten. 

Och denna gisslansituation pågår samtidigt som ”vissa kommunala politiker väljer att snåla med skolan”, ryar utbildningsministern. I Pajala har man minsann satt stopp för lärarnas gratiskaffe och i Huddinge ”tvingas de arbeta på toaletten”. (Det sista är lyckligtvis inte riktigt sant.) 

Snålandet är hursomhelst oacceptabelt, tycker minister Mohamsson, och ställer ett ultimatum: 

”Låt oss vara ärliga: Kommunpolitiker som kräver att få bestämma över skolan och samtidigt struntar i att ta sitt ansvar måste antingen skärpa sig eller självmant lämna ifrån sig ansvaret.”

Um, va? Ska enskilda kommuner resa till Stockholm och, med skammens rosor på kinderna, överlämna sin bit av Sveriges skolsystem till ”staten”? 

Nej, det menar Simona Mohamsson väl inte. Men vad hon faktiskt menar med denna högljudda text är omöjligt att uttyda. Det är så svepande och så suddigt.

Liberalerna löper akut risk att falla ur riksdagen. Det är både olyckligt och orättvist. Särskilt som Lotta Edholm & Co har gjort så mycket bra saker på skolområdet. Inte minst har de givit skolböckerna en renässans. Liberalerna har levt upp till sin hederstitel ”Sveriges skolparti” med den äran. 

Simona Mohamsson får inte slarva bort detta i sin desperata vilja att nå igenom sorlet. 

LÄS MER: Larmet: Lärare kan varken svenska eller engelskaLÄS MER: Folkpartiets spöken jagar Mohamsson