ESSÄ. ”Najgore je biti stranac u svome plemenu”. Det värsta av allt är att vara en främling i sin egen stam. 

En låt av bandet Major, som kom 1990 om jag inte missminner mig. Unga män, som försökte undvika militärmobilisering och att smulas sönder av kanonerna som förbereddes för det stundande kriget i Bosnien och Hercegovina, lyssnade på låten medan de gömde sig hos släkt och vänner. De kidnappades ändå av dödens sändebud förklädda till politiker och krigskåta generaler, haffades in i det militära maskineriet, dog för andras ideal, eller brist på ideal. Men låten har bestått. Jag lyssnar krampaktigt på den varje gång jag vandrar hemstadens knubbiga gatstenar. Flyger tidskarusellen över utbrända fält och dödade gatuhundar med pälsar som påminde om de tjocka mattor som grannarna tvättade på söndagar. Pälsar smutsiga av blod och lera onaturligt utsträckta över den heta asfalten, sommaren 1992.

Allt vi har och äger och allt det vi inte längre äger beror på ett nu trettio år gammalt krig. Alla trauman trettio år gamla. Många pojkar och flickor som överlevt är numera medelålders vandrande martyrer, främlingar i sina egna drömmar. Skuggor utan avtryck, darrande händer och flackande blickar, bara lojt och löst förbundna med sin egen samtid som inte känner igen dem.

I år är det trettio år sedan krigen i Bosnien och Kroatien avslutades. Kriget i Bosnien avslutades genom västmakternas ingripande efter folkmordet i Srebrenica, som försatte landet i ett evigt eko av status quo, med ett Daytonavtal som cementerade de etniska uppdelningarna. 

Sanjin Pejković (mitten) som barn i hemstaden Jajce.

Foto: PRIVAT

Öppna bild i helskärm

Jajce, i nuvarande Republika Srpska, som det ser ut i dag.

Foto: PRIVAT

Öppna bild i helskärm

Avtalet satte visserligen stopp för kriget men landets konstitution och den politiska strukturen – som snarare liknar en Monty Python-sketch med inslag av apartheid än en verklig politisk lösning – har lett till att Bosnien befinner sig i ett inrikespolitiskt komatillstånd. Patienten lever enbart tack vare konstgjord andning. De politiska eliterna på alla sidor njuter av den närmast kompletta uppdelningen utefter etniska skiljelinjer, vilka gör att de kommer kunna styra obehindrat i ett par sekel om inget radikalt inträffar. De få som går och röstar, lägger sina röster på ”de egna”, eftersom nästan allt läses genom en etniskt betingad optik.

Jag inbillar mig att vi som inte bekänner oss till någon av de tre etniska grupperna, vi som räknas som ”övriga”, ser nyktrare på den allomfattande nationalismen som genomsyrar varenda samhällssfär. Eller så är vi bara oanpassningsbara.

De senaste åren har jag mer frekvent försökt hitta ro i post-Jugoslavien. I Bosnien besöker jag hemstaden och barndomsvännerna, i Kroatien havet med sonen, i Serbien familj och vänner, i Kosovo åker jag på den bästa filmfestivalen jag känner till.

Sommaren 2025 var het i post-Jugoslavien.

I Kroatien uppträdde den enormt populära Marko Perković Thompson inför nästan en halv miljon människor. Thompson, som har fått konserter förbjudna i flera europeiska länder, brukar flörta med ideologin och symboliken från Kroatiens naziststödda Ustaša-regering under andra världskriget. 

En del av de nära 500 000 kroater som såg Thompsons konsert i Zagreb i somras.

Foto: PIXSELL / IGOR KRALJ/PIXSELL/SIPA USA SIPA USA

Öppna bild i helskärm

I början av låten ”Bojna Čavoglave” (’Čavoglave-bataljonen), ropade Thompson ”Za dom!” (För fosterlandet!), varpå publiken högljutt svarade ”Spremni!” (Redo!), en hälsning som representerar hatretorik och fascistisk ideologi. På konserten sågs också fascistiska symboler i publiken. Den spektakulära kitschorgien innehöll även 1000 drönare som formade religiösa symboler, en duva, landets flagga, samt ordet ”Oluja” (”Operation storm”) i himlen. 

Annons

”Operation storm” genomfördes 1995 och högtidlighålls den 5 augusti varje år som ”Segerns och fosterlandets tacksägelsedag” och ”De kroatiska försvararnas dag”. Under ”Operation storm” drev 200 000 kroatiska serber på flykt, byar brändes ner och över 1000 civila dödades. I Kroatien är ”Stormen” en rättfärdig och heroisk försvarsinsats. I Serbien en synonym för massflykt, övergrepp och förstörelse.

Thompsons konsert visar att fascistisk symbolik inte längre ses som problematiska av mainstream eller politiska eliter. Det som under 1990-talet kunde diskuteras kritiskt – Franjo Tuđmans arv, kriget och nationalismen – har i dag förvandlats till odelat positiva myter, inskrivna i landets kulturarv. 

Polisen har systematiskt använt våld, tårgas och även ljudvapen.

Man kan – om man är lagd åt det hållet – avfärda fascismen och desavouera dem som ser kritiskt på utvecklingen; men man kan inte ignorera det växande våldet som huliganer och fascistiska grupper utför på kroatiska gator med jämna mellanrum. Någon dag efter Thompsons spelning misshandlades min vän, en ansedd aktivist, intellektuell och redaktör åt bland andra Dubravka Ugrešić när han protesterade mot att ett gäng unga män lyssnade och sjöng med i låtar om att skära halsarna av serber och muslimer.

Serbien då? Protesterna som inleddes hösten 2024, efter takraset vid Novi Sads järnvägsstation där 16 personer dog, har utvecklats till den största folkliga mobiliseringen sedan Miloševićs fall. Polisen har systematiskt använt våld, tårgas och även ljudvapen. Landets president Aleksandar Vučić har avfärdat demonstrationerna och beskrivit rörelsen som våldsam och styrd av utländska krafter. Vučić, i mitten på 1990-talet radikalnationalistisk informationsminister i Miloševićs regering och ökänd för att bland annat sagt att hundra muslimer kommer att avrättas för varje dödad serb i krigets Bosnien, har klamrat sig fast vid makten, också han i över tre decennier.

Serbien är regionens största och viktigaste land. Samtidigt som den ultranationalistiska regeringen underblåser storserbisk retorik, säljer man ut landets naturtillgångar, hela bostadsområden och tillåter sig själv att mer och mer likna en vasallstat.

I Bosnien och Hercegovina är juli en sorgemånad. 1995, efter att Srebrenica hade fallit i händerna på bosnienserbiska styrkor, inleddes det planerade folkmordet. Över 8000 människor dödades; inte som en isolerad händelse, utan som slutakt i en bredare kampanj av etnisk rensning under kriget. Massmord genomfördes på flera platser. Många offer saknas fortfarande. I Bosnien och Hercegovina, liksom i delar av regionen, förnekas och förvrängs fortfarande folkmordet, och glorifiering av dömda krigsförbrytare är fortfarande vanligt.

I Bosnien, Kosovo och Nordmakedonien har krigen och konflikterna förblivit oavslutade.

Krigen i det forna Jugoslavien är helt enkelt inte är avslutade, menar den kosovariske journalisten Veton Surroi. Jag möter honom under ett panelsamtal på filmfestivalen Dokufest i Prizren, Kosovo. Temat är ”Dealing with the past” och vi har samlats för att diskutera det förflutnas inblandning i de så kallade försoningsprocesserna i regionen. 

Annons

Surroi menar att det enda landet som lyckats avsluta sitt krig är Kroatien, genom att använda våld mot egna medborgare och fördriva dem till Serbien. I Bosnien, Kosovo och Nordmakedonien har krigen och konflikterna förblivit oavslutade. ”Försoning” blir därmed en återvändsgränd. EU:s mantra om att marknadsekonomi och fritt inflöde av varor, tjänster och kapital skulle föra människorna närmare varandra har inte fungerat. 

Prizren är på många sätt mitt andra hem. Hit kommer jag varje år, väljer filmer till Dokufest och deltar i samtal som ofta handlar om politik, identitet, nationalism. Filmerna visas utomhus, böner från de omgivande moskéerna blandas sömlöst med högljudd musik från uteställen, samtidigt som vi dricker öl och ser mer eller mindre okända dokumentärer från hela världen. Kullerstenar påminner om min hemstad, doften av kött och rakija likaså. 

Men överallt vajar albanska flaggor, en viktig identitär skiljelinje. Mina kompisars aktivistiska och humanistiska filmfestival är tyvärr inte en mainstreamföreteelse i ett Kosovo som präglas av nationalism och fortsatt uppdelning mellan de serbiska enklaverna och resten av landet. Även stora delar av Kosovos politiska och mediala offentlighet härstammar från tiden före socialismens fall. Som i resten av landet har de ideologiska kavajerna bytts ut men metoderna har bestått.

Sanjin Pejković som barn. Han hittade det i ruinerna efter sin sönderbombade skola, en kvart efter att den träffats av en flygplansraket.

Foto: PRIVAT

Öppna bild i helskärm

Flaggor vajar överallt i post-Jugoslavien. Många i Kosovo, fler i Serbien, lika många i Kroatien, men kanske flest i den serbiska delen av Bosnien och Hercegovina. Jag vandrar runt i staden Banja Luka, Republika Srpskas mittpunkt, tillsammans med min partner. En skugga som är jag i Banja Luka, i området där jag växte upp och som mina släktingar fördrevs från. 

Överallt serbiska flaggor, banala påminnelser om vilka som är välkomna tillbaka till staden och om vem som äger det offentliga rummet. Bredvid huset där min gammelmoster Marina kastades nerför en trappa av en bosnienserbisk militär som stal hennes lägenhet, pryds fönstren av otaliga organisationer knutna till Republika Srpskas politiska och militära ledning. 

När jag försöker förklara hur jag som liten brukade sparka boll i husets trädgård och plocka körsbär förmår jag inte stå emot. Berättelserna är inte längre fångna i mina djupaste vrår, de ramas in i uttalade ord. Skuggorna springer ut ur mig och blir till verkliga vittnesmål och den plötsliga övergången mellan tanken och det för alltid uttalade och därmed verkliga, chockar mig så pass mycket att jag inte kan kontrollera mig längre. 

Jag bryter ihop på hennes axel. I detta ögonblick, på denna plats, samexisterar alla mina livshändelser samtidigt. Min verklighet på hennes axel, det förflutna och samtiden i en ständigt pågående tidslinje utan avbrott. Mitt traumavrål på språket vi kallar för bosniska försöker jag formulera, översätta, transkribera till ett annat språk, som jag i stunden inte behärskar. 

Jag är för alltid ”stranac u svome plemenu”, oavsett var. 

Av Sanjin Pejković

Sanjin Pejković är filmvetare och kulturskribent.