Publicerad 5 okt 2025 kl 14.00
Konstnärsparet Gustaf och Maja Fjaestad lämnade Stockholm för ett enklare liv vid sjön Racken i Värmland.
Therese Bohman imponeras av ett konstnärskollektiv som påminner om samtidens influencers.
”Månskenseka” av Gustav Fjæstad 1909.
Foto: Carl-Erik Willman
Öppna bild i helskärm
Maja Fjæstad, ”Primulor”, 1899.
Foto: Nelly Hercberg
Öppna bild i helskärm
Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida.
Foto: YLWA YNGVESSON
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Varför är inte det här en tv-serie? tänker jag i salarna på Waldemarsuddes utställning om Rackstadkolonin.
Det mest uppenbara svaret är att det är nästan 130 år för sent: det var under 1800-talets sista år som Gustaf och Maja Fjaestad lämnade Stockholm för ett enklare, mer inspirerande liv vid sjön Racken i Värmland. Premissen är dock bekant från en uppsjö av samtidens tv-program, bloggar och Instagramkonton, där par också lämnar storstan för att snickra på sitt hus och odla sin trädgård.
Men, kan man ofta undra i dessa fall, vad gör de egentligen hela dagarna där ute i provinsen, utöver att renovera kök och posta bilder av egenodlade tomater? Det är som att tillvaron liksom inte handlar om något annat än sig själv. Med familjen Nerdrum som lysande undantag är det aldrig någon som får för sig att, säg, måla ett porträtt, eller varför inte karva fram en matsalsgrupp ur massiv furu.
Det gjorde man däremot hos Fjaestads. Efter att de anlänt till Värmland 1898 följde en rad vänner och bekanta, även de drabbade av tidens längtan efter en tillvaro obesudlad av städernas brus och industrialismens själlösa massproduktion. Konstnärerna Björn Ahlgrensson och Fritz Lindström med fruar, sedan Bror Lindh och Ture Ander, keramikerna Hilma Persson-Hjelm och Riborg Böving. Man knöt kontakter med lokala konsthantverkare, inspirerades av omgivningarnas skogar, sjöar och blånande berg.
Björn Ahlgrensson, ”Skymningsglöden”, 1903.
Foto: Waldemarsudde
Öppna bild i helskärm
Bror Lindh, ”Snölandskap i månsken”.
Foto: Waldemarsudde
Öppna bild i helskärm
Frukterna av det hela, varav ett brett urval visas på ”Rackstadkolonin. Stämningsmåleri, konsthantverk och design” är verkligen imponerande i sin spännvidd: Bildkonst som blandar nordisk symbolism, japonism och syntetism, konsthantverk med arts and crafts-filosofi och ornament från den lokala floran – gran, tall, tussilago, gullviva. Därtill möbelsnickeri, smide, affischkonst, dekorationsmåleri, fiolbyggande. En vävateljé. Umgänge, musicerande, fester. Ett trendriktigt teosofiskt samfund, som kronan på verket.
Och naturen ser inte ut att bara vara besjälad utan rentav besatt.
Gemensamt för flera av de målande konstnärerna är ett bildspråk som ger ett både jordnära och på samma gång närmast science fiction-liknande intryck. Bror Lindhs månljus och norrsken verkar nästan utomjordiska, eller liknar åtminstone strålkastare vid en filminspelning. Och naturen ser inte ut att bara vara besjälad utan rentav besatt: en kompakt liten gran skulle kunna kunna kravla i väg, Gustaf Fjaestads snödrivor skulle kunna sträcka sig efter ens fot och hålla fast. För att inte tala om hans möbler, där en så kallad stabbestol är utförd i en jugendstil så organisk att den ser ut att ha revben och mest av allt påminner om något HR Giger kunde ha skapat till ”Alien”-filmerna.
Herr Fjaestads känsla för snö må ha gjort honom till gruppens starkast lysande stjärna, men eftersom han inte var särskilt bra på att hålla i pengar insåg Maja Fjaestad att hon måste kunna försörja sig själv. Presentationen av henne är kanske den som imponerar mest, om än på ett mer lågmält sätt: Här finns måleri, där ”Fastrarna” är fantastisk med en oväntad blandning av kraftfulla, nästan vitalistiska penseldrag och melankolisk stämning, träsnitt med växtmotiv, oerhört snyggt stiliserade, och vävar, varav några är roliga, med glatt grinande kor, och skisser till andra blickar fram mot abstraktionen och påminner om de mönster som skapades i Bloomsburygruppen.
Dessutom grundade hon Arvika konsthantverk, en institution som är högst levande än i dag. Vilken kompetent människa hon verkar ha varit. Antagligen odlade hon även tomater.
Leif Engström, ”En vagn i skogen”, 2023.
Foto: Cecilia Hillström Gallery
Öppna bild i helskärm
Det är en omfångsrik utställning, och ovanligt lite känns som utfyllnad. Björn Ahlgrenssons ”Skymningsglöden” är en magnifik målning, med sina svällande jugendformer och mystiska dunkel, en känsla av andakt i vardagen. Leif Engström står för samtida representation av värmländskt måleri med sin ”En vagn i skogen”, där skymningsljuset vittnar om ett släktskap med Gustaf Fjaestad, men samtidigt är något helt eget. Och keramikern Hilma Persson-Hjelm är som en brutalare Alf Wallander, man känner nästan den råa doften av natur från vaser och skålar.
Så, SVT: varför inte tänka utanför den uttjatade livsstilsboxen? Nästa år vill jag se ”Hjälp, vi har startat en konstnärskoloni!”, komplett med framväxande konstverk och samtal om dem, men även skaparkriser och konflikter. Det är lätt att föreställa sig hur det kunde ha låtit hos Rackstadkolonin: ”Ska du verkligen måla en snödriva till?”, ”Sluta låna mitt stämjärn utan att fråga!” eller ”Varför ser jag så tjock ut på ditt porträtt?”
På Waldemarsudde finns förebilderna ni inte visste att ni behövde.
KONST
RACKSTADKOLONIN. STÄMNINGSMÅLERI, KONSTHANTVERK OCH DESIGNR
Waldemarsudde, Stockholm
Till 15/2 2026
Visa mer
Therese Bohman är författare och kritiker på Expressens kultursida.