RECENSION. ”Det är trots allt bara ett pris.” Så försökte Peter Englund lugna sig själv, när han som ny ständig sekreterare nervöst tassade ut i Börssalen för att meddela världen att Nobelpriset i litteratur 2009 tilldelats Herta Müller.

Bara ett pris, men vilket! Man kan se Nobels berömda testamente som en deckarupptakt. Arvingar har mördat för mindre. Det blev skandal direkt, vilket donatorn förutsett:

”Jag gläder mig i förskott över alla uppspärrade ögon och de många svärord avsaknaden av pengar kommer att förorsaka.”

Men pengar talar, också ”dynamitpengar”, som Strindberg beskt sade. Vi står alla på tå för stålarna än i dag, trots att Nobel pratat sig varm för litteratur i ”idealisk riktning”. Idealismen satte myror i huvudet på Svenska Akademien från början. Vad menade Alfred? Och hur har Svenska Akademien resonerat? Alla protokoll är hemligstämplade i femtio år innan man får veta något.

Den som vill grotta ner sig i detta har gyllene tider i höst. Nu kommer tre böcker om Nobelpriset i litteratur. Nestorn i ämnet var Kjell Espmark, professor och poet som i nästan fyrtio år som ordförande i Nobelkommittén bestämt vem som ska få belönas. Hans ”Litteraturpriset” kommer i uppdaterad utgåva. Lundaforskaren Paul Tenngart ger ut tegelstenen ”Det litterära Nobelpriset” och SvD-journalisten Kaj Schueler har för sin bok lånat titeln av Peter Englund: ”Det är trots allt bara ett pris”.

Nobel trio: Paul Tenngart, Kjell Espmark och Kaj Schuelers nya böcker.

Öppna bild i helskärm

Tenngart skriver flödigt, ibland underhållande. Att han ger en samhällsram till litteraturen är bra, men hans referat av prisböckerna skiftar i kvalitet. Beskrivningen av Imre Kertész ”Mannen utan öde” är genant slarvig. Kaj Schueler är mer av samvetsgrann reporter. I många år har han hängt på låset till Akademiens arkiv, för att kunna lägga det förflutnas pussel. Han blir aldrig tråkig, men aktar sig för svepande generaliseringar. 

Alla som skriver om priset måste förhålla sig till Kjell Espmark. Han var först, skarpast och roligast, men talar förstås alltid i egen sak. Alltså behövs fler ögon på det förflutnas hemliga samtal. 

Låt oss gå rakt på Akademiens värsta fadäs genom tiderna. Det handlar inte om att man missade Tolstoj, Ibsen eller Strindberg. Dåvarande sekreteraren Carl David af Wirsén satt som en stoppkloss mot alla typer av radikalism. Nej, skandalen heter Karen Blixen. 

1959 är alla överens om att hon ska få priset. Då kommer Eyvind Johnson på att det är för många skandinaver som belönats, och han baxar in sin kompromiss: den italienske poeten Quasimodo. Karen Blixen får stanna hemma på Rungstedlund.

Omvärlden blir i regel mer positiv till prisen efter hand.

Espmark krälar i stoftet, men tycker ändå att Johnsons invändning var rimlig. Men han ”glömmer” att berätta att Eyvind Johnson tidigare och senare oförtrutet förordat (vännen) Aksel Sandemose. Detta går Kaj Schueler igenom ordentligt. Men Akademien gjorde det igen, struntade i att ge priset till en annan förtjänt danska, poeten Inger Christensen, som dog 2009. Schueler tittar också på hur långsamt det gått med inval av kvinnor i Akademien. När sällskapets andra kvinna Elin Wägner dör 1949, dröjer det nästan trettio år innan Kerstin Ekman kliver in. Första gången Birgitta Trotzig kommer på förslag är 1969, men hon blir inte invald förrän 1993.

Annons

I ett fågelperspektiv – hur har Akademien egentligen lyckats med sin uppgift? Tjugotalet är stiligt: Hamsun, Anatole France, Yeats, Shaw, Sigrid Undset och Thomas Mann. Hatten av! I jämförelse är trettiotalet en öken, tycker Espmark. Akademien ”saknade redskap för att orientera sig i ett av de mest dynamiska skedena i den västerländska litteraturen”. Ingen Joyce, ingen Woolf.  Efter kriget steppar man upp med Hesse, Gide, Eliot och – inte minst – Faulkner, nominerad av en framsynt prins Wilhelm.

Omvärlden blir i regel mer positiv till prisen efter hand. Amerikanska kritiker har granskat prislistan 1951, 1967 och 1984. 1951 får två tredjedelar av prisen godkänt, vilket dåvarande sekreteraren Anders Österling såg som ett ”ganska hyggligt” betyg. Bedömningarna skiftar med tidsandan. Kipling blir först underkänd, men hans aktier stiger och 1984 tillhör han de stora. O’Neill fick priset 1936, utan applåder, men i dag är all familjedramatik beroende av hans ”Lång dags färd mot natt”. 

Motiveringar är en svår genre.

När det kommer till politiken låter alla akademiledamöter som papegojor: de står över politiken. Det är inte sant, visar det sig överallt. Skräcken för att priset ska tolkas politiskt ligger som en våt filt över alla beslut. Det krävdes ett visst mod att alls besluta sig, både för dissidenten Solsjenitsyn och Chrusjtjovs älskling Sjolochov. Liksom marxisten Pablo Neruda. Artur Lundkvist uttryckte det bäst: ”Alla pris är politiska till sin verkan, om inte till sin avsikt.”

Motiveringar är en svår genre. Den utsupne Hemingway hade gjort oväntad comeback med ”Den gamle och havet”, och 1954 fick Ernest pris för visad ”manlig kärlek till faran och äventyret”. Det är ju betydligt roligare än nutidens abstrakta famlande, visar Kaj Schueler i sin försynta genomgång. I Nobelkommitténs motiveringar blir författarskapen allt mer ”blottställande” (Beckett) ”förtätade” (Tranströmer och Herta Müller) språket allt mer ”sparsmakat”, ja, ”renskrapat” (Annie Ernaux). Återstår bara barskrapat.

Hur annorlunda låter det inte när ledamöterna är förbannade och läser lusen av kandidaterna och varandra. I det längsta protesterade Anders Österling mot att ge priset till Samuel Beckett. Hans svartsyn avskräckte. ”En artistiskt iscensatt spökdiktning, präglat av ett bottenlöst förakt för människans villkor”. Den passionerade varningen ligger ju snubblande nära en perfekt motivering för Beckett, som fick priset 1969. 

Lessing blev sur, men listan var räddad.

Knut Ahnlund ställde sig i särklass, när han offentligt spydde galla över valet av Elfriede Jelinek 2004: textmassa ”hopskyfflad utan spår av konstnärlig strukturering”. Priset till Jelinek hade ”ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid.” Där hade Ahnlund fel, för vid det laget kunde pristagaren se ut hursomhelst. I modern tid har Akademien jobbat hårt på att frisera sin lista för eftervärlden. Som att i sista minuten belöna Doris Lessing, föreslagen redan på sjuttiotalet. Lessing blev sur, men listan var räddad.

Annons

Ett genidrag av Akademien var att 1997 belöna den italienske dramatikern Dario Fo, ”en medeltida gycklare som gisslar makten”. Ett lyckat val i mina ögon; mycket älskat, mycket utskällt. Att ge priset till Dario Fo, som byggde sin dramatik på muntligt berättande, var verkligen att vidga litteraturens fält. Att sen kunna belöna Bob Dylan var inte särskilt ”modigt”, mest logiskt. Det är inte bara enskilda ledamöter som skriver kanon. Tidsandan har alltid ett ord med i laget. 

På senare år har Akademien blivit litterärt friare men förlorat handlingsutrymme på annat håll. Hemlighetsmakeriet har både sin charm och sina risker, och kraven på transparens ökar hela tiden. Långt före skandalernas år 2017 försökte Nobelstiftelsen få Svenska  Akademien att gå fot, visar Kaj Schueler i sin bok. Själva varumärket Nobel skulle prioriteras, och i den ambitionen var det mediala strategier och bolagsintresse som gällde, medan ”idealisk riktning” vägde lätt. Också på denna punkt sitter Tidsandan i baksätet och styr.  

SAKPROSA

KJELL ESPMARK

Litteraturpriset. 120 år med Nobels uppdrag

Norstedts, 353 s. 

KAJ SCHUELER

Det är trots allt bara ett pris. Nobelpriset i litteratur – pristagare, kontroverser, förnyelse

Norstedts, 334 s. 

PAUL TENNGART
Det litterära Nobelpriset. Historien om världslitteraturens största utmärkelse

Albert Bonniers, 576 s.

Visa mer

Ulrika Knutson är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.