Titel: Mörk materia.
Författare: Balsam Karam.
Förlag: Norstedts.
Platsen kallas Campo och är en grönsaksodling någonstans i världen. Här bor och arbetar ett antal migrantarbetare under slavliknande förhållanden, styrda av en man som heter Mister. Utanför området ligger exklusiva turistvillor. Innanför har en grupp arbetare format en gemenskap som skydd mot förtryckarna. En dag hittar de en brutalt misshandlad flicka, Mende, som de räddar och tar hand om. Men när vi kommer in i romanen är Mende försvunnen.
Det är upptakten till ”Mörk materia”, den tredje delen i Balsam Karams trilogi som inleddes med ”Händelsehorisonten” och ”Singulariteten”. Liksom de tidigare två böckerna söker den sig till det mörkaste och grymmaste i vår tid: förtryck, strukturell orättvisa, övervåld, flykt och förlust. I ”Mörk materia” är science fictiontemat från de tidigare romanerna nedtonat. Här anas en mjukare, kanske mer hoppfull ton. Ett viktigt tema är kärlek, men ett ännu viktigare är omsorg och empati.
Att läsa Balsam Karam ger en märklig känsla av att famla omkring i ett oskarpt landskap där vissa saker sticker ut som fasansfullt tydliga. Hennes prosa gör det inte lätt för läsaren. Den vilar aldrig. Meningarna är långa med inskjutna satser, hon vänder ofta på ordföljden och långa partier skrivs i kursivt. I sina bästa stunder skapar hon en kraftfull lyrisk friktion där både smärta och skönhet ryms. I mindre bra stunder känns det högtravande och forcerat. Ibland kvävs jag nästan av det kompakta allvaret, av angelägenheten i alltsammans. Sen skäms jag lite genast för att jag gör det.