Rateb ser kusinerna spela fotboll varje dag – men numera sitter han själv vid sidan.

Ingen blir fotbollsstjärna med ett ben gjort av ett avloppsrör. 

– Jag har byggt min egen protes, säger han. 



Det finns en decimeter vävnad kvar under knäleden. Läkarna hade inget val efter fem operationer för att rädda tioåriga Rateb Abou Bleigs liv. Benet behövde amputeras. 

De lämnade så mycket de kunde och nu passar benstumpen i ett pvc-rör som låg slängt på marken i flyktinglägret. 

Rateb binder fast det med ett snöre.

Så kan en protes också se ut. I alla fall i Gaza.

– Det gjorde ont att bara titta på benet, så nu gör jag så här, men det kommer inte att hålla länge, säger han. 

Har gjort en egen benprotes av ett avloppsrör

Såret från operationerna är läkt. De röda ärren kommer att blekna, men Ratebs minnesbilder är klara som på film. Den slutar aldrig spelas i hans huvud. En evig repris av döden. 

Han ser blodet forsa fram under finbyxorna som hans mamma hade tvättat för hand dagen innan. Han hör explosionen från den andra bomben. Där i den skingrande röken ligger hans mamma och lillebror orörliga på marken. 

Han försöker resa sig och ta sig bort till dem. 

– Jag försöker ropa efter mamma, men jag hör henne inte. 

Sen blir allt svart. 

Rateb drömmer om att kunna gå och springa igen.

Foto: MOHAMMED KAHLOT

En annan scen, från dagen innan, när Rateb fortfarande var en pojke med en mor: 

Hon ler mot sin son när hon tvättar hans byxor för hand. Hon säger till honom att de alla ska klä sig fint. Junihettan är intensiv, liksom ljudet från kriget i norra Gaza. Deras gamla beduinliv är satt på paus. Det finns inget land att bruka, ingen boskap att sköta. 

Men nu ska de återförenas med släkten som flytt söderut till Deir al-Balah. 

– Det kändes som en högtid. Vi klädde oss fint och begav oss dit där mina farföräldrar bor, säger Rateb. 

Han sitter på en stol och måttar sitt oskadda ben med plaströret som hjälper honom att ta sig fram. Kryckorna avlastar trycket när han går, men det smärtar ändå när plasten skaver mot huden. 

Rateb får hjälp med att binda fast plaströret vid benstumpen med ett snöre.

Foto: MOHAMMED KAHLOT

Han berättar om dagen han vaknade upp på sjukhuset och trodde att allt var som förut. 

– När de flyttade mig till en annan avdelning, skulle en läkare hjälpte mig upp ur sängen. Då upptäckte jag att mitt ben var borta. Jag blev chockad. 

En tioårig pojke som vaknar till förlusten av sin mamma, sin bror och ett halva sitt ben. Med kriget fortfarande rasande utanför fönstret. Ensam oförmögen att leka med de andra barnen. 

– Jag kunde inte stå och titta på mina kusiner medan de spelade fotboll. Det gjorde ont, säger han. 

– En dag hittade jag ett plaströr och bestämde mig för att skapa en egen protes. 

Sedan kriget började har omkring 4 700 palestinier fått armar eller ben amputerade, enligt hälsoministeriet i Gaza. Expressen har bland annat berättat om gymnasten Ahmed, om fyraåriga Hanan och om tioåriga Sara. De har alla bara resterna av sina kroppar kvar. 

Rateb överlevde, men såg blodet forsa fram under byxorna.

Foto: MOHAMMED KAHLOT

Ratebs lillebror och mamma dog i explosionen.

Foto: MOHAMMED KAHLOT

Rateb drömmer om att kunna gå igen. Springa och känna farten under fötterna på fotbollsplanen. 

Hans pappa, Mahmoud Abou Gleig, bor sedan flera år i belgiska Liège. Tanken var att han skulle etablera sig där, hinna bygga upp ett nytt liv och sedan försöka få dit familjen.

Nu finns bara Rateb kvar och avståndet mellan Belgien och Gaza är längre än någonsin. Ett svart hål vilar mellan honom och livet han drömde om. 

När två av hans bröder knackade på dörren en tidig morgon i somras, förstod han direkt.

– De hade rest hela vägen från Danmark. Jag visste att de bar på ett dödsbesked. Jag gjorde allt för att rädda min familj, men jag hann inte. Nu ska jag göra allt för att få hit Rateb, säger han.

Hoppet står nu till Donald Trumps fredsplan. Att bomberna ska tystna över Gaza och att gränserna ska öppnas. Då kanske far och son återförenas. Då kanske plaströret kan ersättas av en riktig protes. Rateb hoppas.