Jag besökte för några dagar sedan en närstående på Västerås sjukhus, på avdelning 1 för akut stroke och neurologiska patienter. Upplevelsen var både upprörande och oroande.
När jag kom till avdelningen fanns ingen vårdpersonal att hitta, trots att avdelningen är stor och full av patienter. Efter en stund lyckades jag fråga två vårdare var min anhöriga låg, men det var tydligt att bemanningen var mycket låg – eller snarare att rutinerna inte fungerade.
Min närstående berättade att hon tryckt flera gånger på larmknappen utan att någon kommit. Hon trodde att larmet var trasigt, men det visade sig fungera – det var bara ingen som svarade.
Hon hade inte heller fått den mat hon beställt, trots att hon är i behov av regelbundna måltider då hon är diabetiker.
En annan patient i samma rum bad mig trycka på larmet eftersom hon inte fick hjälp att gå på toaletten. När personalen väl kom lämnades dörren till toaletten öppen under hela besöket medan patienten satt där – helt utan respekt för patientens integritet.
När jag gick därifrån ringde flera larm samtidigt, och en man ropade upprepade gånger efter hjälp utan gehör.
Jag har full respekt för att vårdpersonalen har en tuff arbetssituation, men detta handlar inte om stress – det handlar om ansvar. Ingen svårt sjuk människa ska behöva ligga och ropa efter hjälp medan personalen ignorerar larmen.
Orolig anhörig