Titel: Liken vi begravde.
Författare: Lina Wolff.
Förlag: Albert Bonniers förlag.
Nej, jag älskar inte feel good.
Och nej, jag kräver inte sympatiska huvudpersoner.
Jag betraktar dessutom Lina Wolff som en av Sveriges mest originella författare.
Ändå får jag kämpa lite med hennes nya roman, ”Liken vi begravde”.
En bok om systrarna Peggy och Jolly som växer upp som fosterbarn i en skånsk by, en håla fylld av ”pervon, pedofiler och ålahuven”, inspirerad av Lina Wolffs uppväxtort Hörby.
Fosterföräldrarna svär, skriker och super. Bildning och förfining hånas. När så sjuåriga tvillingar hittas styckmördade accelererar våldet.
Historien i nutid vävs samman med 1800-talsförfattaren Victoria Benedictssons liv, en annan kvinna som ju försökte bryta sig loss från just den här platsen.
Lina Wolffs språk är som alltid säreget, och berättelsen surrealistisk. Men medan hennes tidigare romaner känts syrerikt internationella, med precisa skildringar från södra Europa, är den här fast i byn.
Jag anar att tanken är att man bortom allt det makabra ska se något slags ljus. Inte bara i systern Peggy som reser sig ur skiten och tar sig till universitetsstaden Lund. Och hitta en sensmoral i den här skrönan. Men alla landsbygds-karikatyrer väcker mest jobbiga känslor av förakt. Jag famlar: Är det avsikten?
Som i tidigare romaner skildrar Lina Wolff konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor, som här leder till blodiga hämndaktioner – och en pedofilkyrkogård. Men mer subtila budskap bleknar lite i det outhärdligt bestialiska, som att människor mosas i en skrotpress.
Lina Wolff försöker inte behaga och bjuda på en finstämd landsbygds-skildring. Hon är i stället obarmhärtig och – som alltid – orädd.
Och DET är, till sist, ändå en stor kvalitet. För det är ju SAMTIDIGT så skickligt att skapa SÅ här mycket obehag i läsaren.