Publicerad 14 aug 2025 kl 18.22Uppdaterad kl 18.46
Kommunpolitiker påstår sig vilja rädda nattlivet. Men de spelar luftgitarr – i praktiken kan de bara se på när det dör. Det borde regeringen ändra på.
Städer tystnar.
Foto: Oscar Olsson / TT NYHETSBYRÅN
I en debattartikel i VLT skriver oppositionsrådet Markus Lindgren (MP) att Västerås behöver särskilda kulturljudzoner. Zonerna är ”ett sätt att skydda det som gör en stad levande”, påstår Lindgren. Samma sak diskuteras även i Stockholm, Malmö, Lund, Uppsala och Göteborg. Politiker vill visa att de dansar i takt med de yngre stadsborna. Åtråvärd väljargrupp.
Det låter potent med särskilda ”zoner”. Det finns bara ett problem. Alltsammans är falsk politisk marknadsföring.
Kommunerna har ingen möjlighet att införa några särskilda frizoner för uteliv. Nationell lagstiftning gäller. Bullernivåerna regleras i miljöbalken och reglerna ska tillämpas på samma sätt överallt. Tillsynen sköts av kommunen. Om den inte sköts, kan missnöjda grannar överklaga till länsstyrelsen.
Den största svårigheten för uteställen är att inte överskrida Folkhälsomyndighetens riktvärden för buller i bostäder. Riktvärdet för musik är 25 decibel inomhus. Ett vanligt samtal brukar vara ungefär 60 decibel.
Nivån är så låg att kommuner inte kan ge några utfästelser om höga ljudnivåer för en arrangör, ens om lokalen ligger långt ifrån ett bostadsområde.
Att kommunpolitiker slänger sig med sanningar som att ”en stad måste få låta” är därför bondfångeri. Som regelverket ser ut får städer nämligen inte det.
Visst kan de peka ut områden där sus-och-dus har mindre risk att störa, gamla industriområden, som Slakthusområdet i Stockholm. Genom att ställa högre tekniska krav om någon vill bygga bostäder i närheten kan man försöka freda klubblivet från överklagande grannar. Men någon garanti är det inte.
Inne i städerna är fastigheterna äldre och svårare att anpassa. Då blir nedläggning ett mer attraktivt alternativ. Kägelbanan vid Mosebacke i Stockholm är ett exempel. En institution som öppnade 1887, men efter klagomål krävde staden så mycket ljuddämpning att det var billigare att lägga ner. Även gaybaren Side Track på Södermalm har fått boende på sig – DJ:n är nu borta från källaren och ljudisolering pågår, till en kostnad av 300 000 kronor.
”De har gett sig fan på att det ska bli tyst här”, säger ägaren Fredrik Arnegard.
Att kommunpolitiker slänger sig med sanningar som att ”en stad måste få låta” är därför bondfångeri. Som regelverket ser ut får städer nämligen inte det.
En ynka Ove Sundberg-granne kan sätta stopp för både älskvärda och anrika etablissemang. Någon undersökningsplikt har folk inte heller. I både det uppmärksammade fallet med Trädgården och Side Track flyttade klagofåglarna till området många år efter att verksamheterna öppnade.
Vad kommunerna kan göra, förutom att skapa påhittade Christiania som levnadsglada ska bussas ut till, är att göra som i Berlin. Där försöker man rädda klubbarna genom Schallschutzfonds, en fond som verksamheterna kan söka pengar ur för att ha råd med ljudisoleringen. Men det är dyrt och dumt att lösa ett politiskt skapat problem – med mer politik.
Regeringen har tillsatt en utredning som ska titta på förenklingar i bullerlagstiftningen för att få till nya bostäder. En motsvarande skulle behövas för att freda utelivet där kåkarna redan står. Kulturljudszoner värda namnet.
LÄS MER: Flyttade till stan – nu vill han tysta denLÄS MER: Är fisken alltid mer värd än minnet av människan?
