John Candy blev älskad som skådespelare i några av Hollywoods största komedier.

Samtidigt brottades han med panikattacker och hälsoproblem – och dog bara 43 år gammal.

– Faran med den här branschen är att den är väldigt osund för människor som vill göra allt för att glädja andra, säger Conan O’Brien i nya dokumentären ”John Candy: I like me”.

Steve Martin och John Candy i ”Raka spåret till Chicago”.

Foto: CANAL PLUS / CANAL PLUS

Öppna bild i helskärmArtikeln i korthet

John Candy hyllas i ny dokumentär – men brottades med depression och beroenden.

Hollywoodeliten minns honom som ”snällast i branschen”.

Hans barn berättar om fettfobi och smärtsamma minnen.

Visa mer

Om han fortfarande levde skulle John Candy ha fyllt 75 år i år. Men han dog i en hjärtattack under en filminspelning i Mexiko redan 1994, bara 43 år gammal.

Under sitt alltför korta liv satte han djupa spår som levt vidare långt efter att han själv gick bort. Bland annat i komedier som ”Lumparkompisar”, ”Ett päron till farsa” och ”Uncle Buck”, eller i Oliver Stones mastodontdrama ”JFK”. Han visade sitt breda känslomässiga register som säljaren Del Griffith i John Hughes-filmen ”Raka spåret till Chicago”, där han drev Steve Martins rollfigur Neal Page till vansinne. 

Ett citat från den filmen – en monolog där Del Griffith säger ”jag gillar mig själv” – är också vad som blivit till titel på nya Amazon Prime-dokumentären ”John Candy: I like me”.

Titeln speglar däremot inte verkligheten. För dokumentären visar en komiker och skådespelare som var älskad – av alla andra. Själv brottades John Candy däremot med depressioner, panikattacker och beroenden.

Ryan Reynolds, Macaulay Culkin och Colin Hanks vid premiären av dokumentären.

Foto: ROB LATOUR/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL

Öppna bild i helskärmHollywoodeliten samlas för att hylla sin vän

Dokumentären är producerad av bland andra Ryan Reynolds, och regisserad av Colin Hanks. I en intervju med amerikanska NPR berättar Hanks om sina egna erfarenheter från när unge Colin följde med pappa Tom Hanks till inspelningarna av filmen ”Splash”, där Candy också var med.

– Han fick mig att känna mig speciell, säger Colin. Folk refererar alltid till min pappa som den trevligaste och snällaste killen i Hollywood. Och jag vill bara skrika: ”uppenbarligen har ni inte hört talas om John Candy!” 

– Jag tror att vissa människor är födda med något särskilt, en talang inom sport eller musik. Och med John tror jag att det var att han kunde få folk att må bättre. Det är värt att hylla.

Martin Short, Catherine O’Hara, Dan Aykroyd, Andrea Martin, Eugene Levy, Steve Martin och Mel Brooks – alla samlas de i dokumentären för att hylla Candy som skådespelare, komiker och människa. Men var han så universellt älskad som dokumentären gör gällande? Det verkar så. Bill Murray känner sig till och med nödgad att komma med en brasklapp. 

– Jag önskar att jag hade fler dåliga grejer att säga om honom, säger han.

John Candy i ”Uncle Buck”.

Öppna bild i helskärm”Ensam hemma”-stjärnan såg Candy som en fadersfigur

Macaulay Culkin fick sitt stora genombrott i megasuccén ”Ensam hemma”, där John Candy är oförglömlig i birollen som Gus Polinski – polkakungen från den amerikanska mellanvästern. Men Culkin träffade Candy redan några år tidigare, som åttaåring, under inspelningen av ”Uncle Buck”. I Candy såg han en fadersfigur som var helt annan än den dominerande pappa som Culkin hade i verkliga livet.

Annons

– Det var inte svårt att se hur min egen pappa var. Det var ingen hemlighet – han var ett monster, säger Culkin.

Candy noterade det också och höll kontakten – och erbjöd stöd.

– Det är ett sådant bevis på vilken snäll människa han var.

Brottades med alkoholberoende och viktproblem

Men det stora hjärtat bodde också i en ännu större kroppshydda. Som mest vägde John Candy över 170 kilo, och han brottades hela livet med depressioner, panikattacker, alkohol- och drogberoende och rökning. Pappan dog också i en hjärtattack, ännu tidigare än han själv – vid 35 års ålder, när John bara var fem år gammal. Colin Hanks tror att Candys psykiska ohälsa berodde på en medvetenhet om sin egen dödlighet.

– Han intalade sig själv att han levde på lånad tid, säger Hanks till NPR.

Kampen mot just vikten försvårades av hur Hollywood ville ha John Candy. Som den väldiga, vänliga björnen. Och det stämde illa överens med att han samtidigt ville vara alla till lags. Att han mot slutet började ta mer hand om sin hälsa hjälpte inte. 

– Faran med den här branschen är att den är väldigt osund för människor som vill göra allt för att glädja andra. För om du är en sådan person kommer man att ta allt från, och sen ändå begära mer. Och det finns inget slut på det, det blir som en bottenlös kopp kaffe, säger Conan O’Brien i dokumentären.

John Candys fru Rosemary och barnen Jennifer och Christopher.

Foto: ROB LATOUR/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBL

Öppna bild i helskärmBarnen: ”Pappa utsattes för fettfobi”

John Candys fru Rosemary och deras båda barn Jennifer och Christopher medverkar i dokumentären. Och för barnen var filmen delvis svår att ta del av, alldeles särskilt när det kommer till den ”fettfobi” de menar att Candy utsattes för. I US Weekly berättar de om hur journalister i framför allt de tidiga intervjuerna med pappan brukade grilla honom om hans vikt och hälsa.

– Det var irriterande att se, säger sonen Christopher och berättar även om en detalj som inte kom med i dokumentären.

– Han var väldigt obekväm med att äta mat inför andra människor på grund av paparazzi-fotografer. Så han tänkte att ”först när jag kommer hem efter hela dagen får jag äta något”. Och vi vet alla att det där är uselt för hälsan att göra så, förklarar Christopher.

Hans syster håller med. När båda barnen var yngre såg de oftast bara de roliga intervjuerna pappan gjorde i talkshows. Att se annat som vuxen var svårare.

– Det var så smärtsamt, säger Jennifer Candy. Man kommenterar inte folks vikt på det där sättet, eller något som någon uppenbarligen kämpar med att gå genom. Att återse allt det där var tufft.

Candy pratar själv om sin vikt i ett arkivklipp i dokumentären. Och det ekar vad barnen säger nu.

– Jag har lärt mig genom åren att om man är storväxt, då behandlar folk dig annorlunda. Och det gör att man blir ledsen. Många blir ledsna av det där, säger han.