Det är något megalomant över den här boken. Precis som det var över Bea Uusmas förra bok om Andrées polarexpedition. Uppföljaren ”Vitön” väger nästan ett och ett halvt kilo. Vad är det här egentligen för bok? Vad ska man ha den till? En coffee tablebok om tre döda forskare och deras kvarlevor?
Bea Uusma är inte ensam om att ha fascinerats av den havererade polarexpeditionen 1897, när tre män under ledning av ingenjör Andrée gav sig iväg i en vätgasballong på en resa över Arktis. Trettio år senare återfanns deras döda kroppar på Vitön utanför Svalbard. En ö som är nästan helt täckt av is, vaktad av isbjörnar och nästan omöjlig för människor att beträda. Hur dog de? Vad var det egentligen som hände?
Redan i den förra boken försöker Bea Uusma besöka Vitön utan att lyckas. Nu gör hon det igen, och även den här gången blir det ett nederlag. Det är ett grandiost forskningsprojekt som redovisas enormt detaljerat, i varje seger och misslyckande. Och jag sitter där med den bångliga, konstiga och rätt underbara boken i knät och dras fullkomligt in i den utan att riktigt fatta varför.
Jo, för visst är historien om Andrée-expeditionen fascinerande i sig, men minst lika intressant är den underliggande berättelsen om Uusmas egen besatthet. Den är ju på sätt och vis en spegling av Andrées. Och när hon i ett ögonblick av klarsyn frågar sig själv varför hon egentligen gör det här, känns hon plötsligt lika isande ensam som de tre döende männen på en av världens otillgängligaste platser.