Landslagshösten har varit en lång förnedring – på och utanför planen.

Det jävla systemet måste bort, som en klok man sa.

Nu väntar en ödesmättad rekrytering.

Jon Dahl Tomasson.

Foto: Hanna Brunlöf/TT / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärmNoa Bachner

Det är inte ofta man anländer till den här punkten, men förbundskaptenen för det svenska herrlandslaget upphörde att vara ett ämne på måndagskvällen.

Det finns ingenting kvar att diskutera. Inga om eller men. Inga nyanser. Inga spår av alternativa scenarier. Inga godtagbara argument för något annat än att han ska bytas ut. Jag har inte varit lika säker sedan Alan Pardew tränade Newcastle.

Priset blev högt. Misstaget Jon Dahl Tomasson har kostat Sverige prestationer i viktiga matcher, resultat, utveckling, självförtroende och eventuellt en hel del pengar om det inte blir något VM. Hans tid som förbundskapten är ännu en kris för Svenska fotbollförbundet, och kanske djupare än de senaste årens pärlband av utmanare.

I min värld var det över i fredags. Att vi hade nått vägs ände blev fullständigt kristallklart efter den håglösa förlusten mot Schweiz, och en absolut nödvändighet när Tomasson försökte förklara vad som hade hänt på Nationalarenan och svävade i väg mot en helt annan verklighet än den 50 000 personer precis hade plågats igenom. 

Ni kanske tror att ni såg en hjälplös insats igen. Men ni såg fel, menade han mellan raderna.

Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Det är inte lättsmält att bli tagen för en idiot. Och efter skräckfilmen mot Kosovo var det dags igen. Tomasson dök upp med samma energiska uppsyn som vanligt, log snett och försökte övertyga oss om att vi missuppfattat den hårresande fotbollen. 

Visst, det kändes hemskt, usch vilken förlust. Men chanserna. Vi måste sätta dem!

Låter som en stundent av Linkedin

Det är ett populärt grepp, att dumförklara sin publik, kanske förstärkt av att vi lever i de sociala mediernas tidevarv. 

I söndags tittade jag en stund på partiledardebatten i SVT och slogs av hur våra politiska ledare nu ofta låter som noggrant komponerade inlägg på den allt mer vulgära plattformen X, där du kan nå en stor publik genom att blanda två ingredienser: banalisering och ilska. 

På samma sätt framstår förbundskaptenen som en student av Linkedin. Efter varje förlust låter det som att han är stolt och glad över att ha lett världens bästa team till en ny milstolpe. Hur det faktiskt har gått spelar ingen roll. Precis som en sparkad revisor är Tomasson äventyrslysten även efter en förlust mot Kosovo. Nu väntar nya utmaningar. Efter slutsignalen i Göteborg var jag rädd att han skulle be Jonas Olsson och Glenn Strömberg intyga ett gäng kompetenser i Viaplay-studion. 

Negativa laddningen är obehagligt stor

Problemet är att den här retoriken var en del av kravprofilen, av allt att döma. 

Tomasson rekryterades med hjälp av en idé om vad som var viktigt för den som fick jobbet. Han skulle spela framåtlutat, underhålla och engagera publiken med sin karisma. Inte skrikbråka med Bojan Djordjic. Och hans egna landslagsmeriter vägde tungt.

Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Allt det där har blivit problem. Tomassons landslag är i en obalanserad, spelmässig låsning. Den har fått honom att låta som en mental coach, tömt publiken på tålamod och truppen på självförtroende. Nu är den negativa laddningen obehagligt stor. 

Annons

För spelarna ser helt knäckta ut. Upplevelsen måste vara traumatiserande även för dem.

Nu finns ingen tid att slösa

Självklart finns befogad kritik även mot deras insatser, men samtidigt är det obegripligt hur man kan få för sig att vi ser en kollektiv inställningskollaps. 

Idén om att det här handlar om en överskattad generation ger jag heller inte mycket för. Det är rätt att förvänta sig mycket av dem. Det är inga missbedömningar som har tagit dem till Arsenal, Liverpool, Tottenham, Barcelona, Newcastle, Atalanta, Eintracht Frankfurt, Brighton, Aston Villa och Borussia Dortmund. Alla fotbollslag är kollektiv, våra spelare tenderar att fungera rätt bra i sådana som tränas av någon annan.

Nu finns ingen tid att slösa. 

Sveriges herrlandslag behöver nytt ledarskap, och sända nya signaler. 

Ingen mer elektriserande vibe från scenen, inga fler dumförklarande införsäljningar av undermåliga prestationer, ingen expressionistisk spelidé.

Jag vet två personer som inte är kända för något av ovanstående, speciellt inte showmanship, utan ofta håller sig till verklighetsbeskrivningar man känner igen, är immuna mot dålig stämning och producerar bra fotboll.

Jag talar naturligtvis om Kim Bergstrand, som ville ge Guldbollen till Ken Sema 2017, och Thomas Lagerlöf, som krasst konstaterade att han var en ”medelmåtta på planen” och därför inte var kvalificerad för jobbet som förbundskapten förra våren.

Det är en orättvis bild

Båda har gått utan jobb i ett år nu, och det är svårt att förstå varför. I en del konversationer får jag höra argument om att de har har en ledarstil som inte lämpar sig för landslaget, eller inte skulle klara av det mediala – men det är en selektiv och orättvis bild. 

Foto: MARIUS SIMENSEN / BILDBYRÅN NORWAY BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Landskamperna avgörs inte på presskonferenserna. Och själv är jag fast övertygad om att deras tydlighet och konkretion hade fått fart på Sverige. Kim och Tolles insatser med Sirius och Djurgården handlar om tre saker: Framgång, fostrandet av flera landslagsspelare – fråga Jacob Widell Zetterström, Isak Hien, Hjalmar Ekdal, Marcus Danielson, Jesper Karlström och Samuel Dahl om deras erfarenheter av dem – och en vägvinnande, utvecklande, extremt tydlig spelidé, byggd på intensitet och spelvändningar, oftast i en 4-3-3-formation som majoriteten av Sveriges landslagsspelare är helt trygga i.

Det är ett starkt argument. Tanken var att vårt landslag skulle ta från den gamla skolans blågula spelsätt till ett nytt. Det har visat sig svårt. Men ambitionen måste kvarstå. Sverige behöver navigera sig till ett spelsätt som passar landslagstruppens egenskapsbank 2025, att söka sig tillbaka till de senaste decenniernas formler är inget alternativ.

Inga svenska tränare har varit mer inflytelserika i att driva fram den moderna erans svenska fotboll än Bergstrand och Lagerlöf. 

Kim Källström har några ödesmättade veckor framför sig. Han behöver byta förbundskapten, men inte logga in på Linkedin för att göra det.

LÄS MER: Förbundets besked om JDT:s framtid i nattLÄS MER: Experterna kräver Jon Dahl Tomassons avgång: ”Han har gjort sitt”