Många har reagerat på en kulturartikel i Expressen om turism från Ryssland.

Jens Liljestrand svarar nu på kritiken.

Jens Liljestrand skrev tidigare i veckan om rysk turism till Europa.

Foto: TASS / SIPAUSA TT NYHETSBYRÅN

Jens Liljestrand

REPLIK. När jag var ung hände det att jag träffade människor som avskydde tyskar. Det spelade ingen roll hur de betedde sig, de bar på en historisk skuld som gjorde dem till fiender. ”Jag har aversion mot såna där blonda tyskar”, kunde en medelålders norrman i min släkt yttra sig om tennisspelaren Boris Becker inför Wimbledonfinalen 1988, utan att någon höjde på ögonbrynen.

Betedde sig norrmannen irrationellt när han skuldbelade en idrottsman född 1967, 22 år efter Hitlers död? Absolut. Var han fördomsfull? Javisst. Var dessa fördomar begripliga? Självklart.

Många har uppmärksammat en krönika om de fördomar jag hyser mot ryssar på semester. Jämförelsen med tyskar haltar en smula, men det är det närmsta jag kommer. Anledningen till att den haltar är inte främst att det inte skulle gå att jämföra Hitler med Putin, tvärtom, den är att de allra flesta tyskar efter andra världskriget tog avstånd från de fruktansvärda ogärningar som begåtts i deras namn medan de allra flesta ryska medborgare (85 procent, enligt mätningarna) i dag står bakom den blodtörstiga regimen i Kreml och dess fasansfulla handlingar.

Jag skrev om det som är fördomsfullt och småaktigt men som likväl finns där.

Jag kunde ha gjort det lätt för mig och avgränsat min krönika till att handla om att Schengen-området borde sluta utfärda turistvisum till ryska medborgare. Finland, Estland, Lettland och Litauen med flera länder har redan stängt sina gränser för de flesta turister och det vore logiskt att utvidga detta till hela det demokratiska Europa, som ett led i de förstärkta sanktioner som behövs för att ytterligare isolera Ryssland.

Men i stället för att sparka in öppna dörrar valde jag att också ta upp diskussionen om det som inte är logiskt utan emotionellt och reflexdrivet, det som inte handlar om rädslan för cyberspionage eller sabotage eller det självklara i att oligarkerna och deras barn inte ska få festa på Ibiza och lyxshoppa i Paris samtidigt som den diktatur de livnär sig på bombar livet ur den ukrainska civilbefolkningen. Jag skrev om det som är fördomsfullt och småaktigt men som likväl finns där, i det jag redan i textens inledning beskriver som ”en märklig blandning av skam och raseri”.

Turism och globalisering är en del av den moderna kapitalismen och den liberala världsordning som nu hotas när västvärlden i praktiken är i krig med Ryssland. Hur påverkas vår interaktion med den ryska barnfamiljen i solstolen bredvid när vi på ett högre, men högst påtagligt plan är i färd med att ställa om våra samhällen för att försvara oss mot den ryska aggressionen? Denna inre brottning ville jag sätta ord på.

I ETC jämför Julia Lyskova antipatin mot ryska turister med förföljelsen av judar på 1930-talet (!), en retorik så vulgär och omdömeslös att den inte förtjänar ett bemötande.

När jag skriver om att ”fantisera om att sparka sand i deras pommes frites” förutsätter jag alltså att de allra flesta läsare begriper att detta inte är beteende jag rekommenderar, eller för den delen en fantasi jag är stolt över. Jag målar upp en bild av ett futtigt beteende – vem sparkar ens sand i någons mat? – för att fånga min frustration. Jag menar att en kulturkrönika är en lämplig journalistisk genre för att föra den typen av komplexa resonemang.

Annons

Reaktionerna har tyvärr inte imponerat. I ETC jämför Julia Lyskova antipatin mot ryska turister med förföljelsen av judar på 1930-talet (!), en retorik så vulgär och omdömeslös att den inte förtjänar ett bemötande. Dante Löfmarck i GP använder Israel som slagträ när han hypotetiskt skriver om att en liknande text om israeler skulle kritiseras, tydligen omedveten om att Israel (utöver alla andra skillnader) är en demokrati med yttrandefrihet och en fungerande opposition och att Netanyahu till skillnad från Putin har ett svagt stöd hos sin befolkning. På ledarplats i Aftonbladet talar Zina Al-Dewaney om den fruktansvärda ”avhumanisering” som har drabbat ryssarna efter den fullskaliga invasionen 2022. Jag ber om ursäkt om jag trampat någon ryss på tårna, men efter tre och ett halvt år av mord, skövling, massvåldtäkt, kidnappning, tortyr och fördrivning skulle man önska att Aftonbladets ledarsida hade en smula perspektiv på vem som är offer för avhumanisering i detta krig.

Den bästa texten (hittills) är skriven av Lotta Ilona Häyrynen i Arbetet, som vackert och vemodigt beskriver det ryska inslaget i hennes liv som finländare och i övrigt skäller ut mig för att vara en ”kulturkille”. 

”Närheten och relationerna till Ryssland är såriga och komplicerade, men har också varit yta för kulturella och mellanmänskliga utbyten som är närvarande i Finland än i dag”, skriver Häyrynen. Att ”kulturtjejen” inte med en stavelse nämner vinterkriget, Karelen, Hangö, Porkala, de traumatiserade krigsbarnen, krigsskadeståndet, finlandiseringen, de utslagna och alkoholiserade ”pultsarna” med PTSD som släpade sig fram genom livet efter att ha överlevt krigets fasor och först efter decennier fick vård och erkännande, att hon överhuvudtaget inte låtsas om att Sovjetunionen hade stöveln i nacken på hennes landsmän i ett halvt sekel, är kanske en redigeringsmiss, vad vet jag. Men adjektiven ”såriga och komplicerade” känns aningen i underkant.

Människor blev i generationer stigmatiserade för en diktatur som de inte alls varit delaktiga i eller till och med fallit offer för.

Det starkaste argumentet mot min krönika, som många återkommer till, är förstås att det finns rysktalande människor som inte är ryska medborgare, liksom den som likt mig inte behärskar slaviska språk har svårt att skilja på ryska och närliggande språk, som exempelvis ukrainska. Min krönika handlade visserligen specifikt om en grupp turister från Ryssland och refererade i sammanhanget till en artikel om att turismen från Ryssland till länder som Grekland har ökat, trots sanktionerna. Men visst kan det på ett mer generellt plan ske förväxlingar och det måste naturligtvis vara förfärligt att förknippas med de vidrigheter som en främmande stat gör sig skyldig till. Det är ännu ett skäl att så snabbt som möjligt genomföra ett totalstopp för turister från Ryssland till Schengen, så att dessa individer inte riskerar att misstas för Putins undersåtar.

Det löser dock inte problemet i grunden. För att återgå till mitt inledande exempel fanns det givetvis miljontals tyskspråkiga människor av alla tänkbara slag som var helt oskyldiga till nazismens fasor – tyskar i exil, antinazistiska österrikare, neutrala schweizare, lägerfångar, tysktalande judar (eller för den delen jiddischtalande judar vars språk förväxlades med tyska). Människor blev i generationer stigmatiserade för en diktatur som de inte alls varit delaktiga i eller till och med fallit offer för. Att sådant har skett och fortfarande sker är oacceptabelt och ytterligare en anledning att lägga band på sina fördomar och skämmas för dem, vilket jag gärna upprepar att jag gör.

Men vreden för att dessa fördomar alls existerar bör riktas mot dem som en gång har fått en hel nation att förknippas med ondska och mörker. Den som har gjort sig skyldig till detta lidande bör inte erbjudas en solstol, en öl och en glass att slicka på.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Befrielsen”.