Den bästa musiken handlar om drömmen om något som aldrig helt går att fånga. Drömmen är själva poängen. Verkligheten är bara störande.
Soulsångaren D’Angelo blev en stjärna i slutet av nittiotalet med debutalbumet ”Brown Sugar”. Med andra albumet ”Voodoo” blev han en legendar som vandrade mitt ibland oss. Vad vi ville uppleva var egentligen allt vi hört om James Brown eller Marvin Gaye. Nu fick vi båda i ett paket. Och han turnerade.
Egentligen fungerade det här på samma sätt för Michael Eugene Archer själv. När Michael växte upp i Virginia med en pappa som var pastor i pingstkyrkan älskade han Marvin Gaye lite i hemlighet. Trots att församlingen påminde honom om att det där handlade om djävulens musik.
Michael var tio år gammal när Marvin Gaye mördades. Sedan började han regelbundet drömma om soulstjärnan. Han fick kalla kårar varje gång Gayes musik spelades på radion. Blev rädd och skakig. I en intervju 2012 berättade D’Angelo om hur modern tog honom till en psykolog eftersom han alltid sprang ut ur rummet när han hörde introt till ”Heard it through the grapevine”.
Man måste vara försiktig med de här krafterna, förklarade D’Angelo i samma intervju.
Han var inte försiktig. Det ingår också i konceptet. Att svepas med av krafter du inte själv kan kontrollera. Att kanalisera något större än du själv. Och leva med det du själv sedan kan beskriva som konsekvenserna.
Att fortsätta göra allt det här tills du börjar dricka, knarka och till slut arresteras för att ha försökt betala en kvinnlig civilpolis för en avsugning. Som D’Angelo gjorde i West Village 2010. Att bli galen av konsten och kändisskapet och sedan göra något riktigt vidrigt ingår också i drömmen vi tillsammans bygger upp kring våra idoler.
Efter att D’Angelo klätt av sig på överkroppen i videon till ”Untitled (How does it feel)” blev han en angelägenhet för precis hela världen. Madonna bjöd in honom till sitt 39-årskalas för att sjunga ”Happy Birthday”och försökte självklart även ligga med honom. D’Angelo tyckte att hon var ohyfsad.
Samtidigt var sångerskan Angie Stone gravid med deras gemensamma barn. Barnet blev en pojke som idag är 27 år gammal. I mars i år dog Angie Stone i en bilolycka. Och igår dog alltså D’Angelo, 51år gammal, i bukspottskörtelcancer.
Han har senare återkommit till hur den där larvigt sexiga videon blev starten på allt dåligt. D’Angelo fick ångest. Han hade egentligen inte såna där magrutor speciellt ofta. Flera av spelningarna på den kommande turnén blev försenade för att stjärnan låg i logen och gjorde situps i panik, enligt trummisen, vännen och producenten Questlove. D’Angelo skulle presentera den perfekta syntesen av 50 års svart musikhistoria. Publiken vrålade om att han skulle ta av sig tröjan redan innan han gått på scenen.
Så där var det. Men drömmen fanns ju också. Och under en kort period år 2000 stod stjärnorna rätt.
Med lite distans till verkligheten som musiken speglar kan vi fortsätta bära på drömmen om att musiken också kan lösa precis vad som helst, bara genom att existera.
Det är turnén efter ”Voodoo” som alla i min ålder pekar ut som livsförändrande när vi idag sitter och minns D’Angelo på sociala medier.
Jag var 22, blek, smal och hade en konstig Supreme-tröja när jag såg honom på Radio City Music Hall i New York i mars det året.
Spelningarna efter ”Voodoo” var strukturerade som en klassisk James Brown-konsert, med långa, frenetiska partier som piskade publiken i ansiktet och knuffade oss långt över kanten till vad någon trodde var möjligt. När jag stapplade ut bland neonljusen efter två och en halv timmes mangling visste jag att jag måste hitta något sätt att vara nära det här så ofta som möjligt. Och har jobbat vidare på det sedan dess.
I juni kom så D’Angelo till Cirkus i Stockholm. Jag var där också, tillsammans med stadens samlade hipsters. Det är den här spelningen många talar om idag.
Drömmen om att få uppleva en John Coltrane, en Miles Davis, en James Brown eller Marvin Gaye, har alltid slagit ännu lite hårdare i Europa. Här kan vi gå ännu ett steg längre in i både fantasin och exotismen. Med lite distans till verkligheten som musiken speglar kan vi fortsätta bära på drömmen om att musiken också kan lösa precis vad som helst, bara genom att existera.
Stora delar av Stockholmsspelningen cirkulerade länge som bootleg och finns nu till och med på Spotify. Lyssna på den idag.