Bea Uusma skapade en egen genre med ”Expeditionen” och uppföljaren ”Vitön” går ännu djupare. En andlöst spännande bok om besatthet och människans drivkrafter, skriver Maria Store.
Detta är en recension i Ystads Allehanda.En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Vitön
★★★★★
Genre: Sakprosa.
Författare: Bea Uusma.
Förlag: Norstedts.
Det har gått tio år sedan hon mutade in en egen genre med ”Expeditionen”, boken som lade fram banbrytande teorier om de tre polarfararnas öde och tilldelades Augustpriset i fackboksklassen men som också hade undertiteln ”Min kärlekshistoria”. Redan då var de båda berättelserna tätt, tätt sammantvinnade, den om Salomon August Andrée och hans olycksbröder och den om Bea Uusmas hängivenhet.
”Vitön” är en fortsättning på båda spåren, och även denna gång handlar det om att ta sig ännu längre in: under tältduken, under naglarna, under möglet i dagboken som Andrée hade i fickan när han dog.
Bild: Norstedts
Annons
Ingen har kommit längre in än Bea Uusma, men fortfarande vet hon inte varför de tre männen dog just när de äntligen nått fast mark efter den långa vandringen över polarisen. Frågetecken rätas ut och nya uppstår. En kväll när hon läser i obduktionsprotokollet från 1930 slår det henne att hon missat något ytterst väsentligt. Alla kvarlevor kremerades när expeditionen återfanns, men nästan 200 skelettdelar saknas i förteckningen. Om det ligger ben kvar på Vitön kan de kanske hittas och analyseras.
Annons
Den nya boken saknar ”Expeditionens” överraskningseffekt, men spänningen förblir andlös tack vare författarens ofiltrerade upprymdhet inför en tågtidtabell från 1897 eller ett bortglömt glasrör med medicin mot snöblindhet. Redogörelserna för hennes vedermödor är hårt komprimerade, hundratals arbetstimmar frystorkade till ett par korthuggna meningar. Hela tiden hittar hon fler vägar in i materialet, nya och förbättrade analysmetoder och nya superspecialiserade experter. Hela berättelsen bärs fram av Uusmas lite kärva tonfall, det som kan vara klart och kyligt som en snöflinga på tungan men som också vidgar sinnet in mot ensamhetens och saknadens glaciärsprickor.
Lotta Kühlhorns kongeniala formgivning ramar in och stryker under, och allt detta lyfter ”Vitön” till ett lysande allkonstverk som både skildrar och förkroppsligar en alldeles särskild sorts besatthet. Förälskelseskimret från ”Expeditionen” får mörkare nyanser när Bea Uusma på allvar börjar tvivla på det rimliga i att leva sitt liv på 1890-talet. Hon har ägnat trettio år åt samma gåta, utbildat sig till läkare för att kunna omvandla sitt specialintresse till forskning och sålt sin egen lägenhet för att kunna chartra det där fartyget som ska ta henne till Vitön tillsammans med arkeologer, skelettsökhundar och isbjörnsvakter.
Annons
”Vad håller jag på med?” skriver hon strax före avresan till Svalbard. ”Jag hör att jag låter precis som Andrée.”
Kanske har hon sökt svaret på fel fråga. Kanske handlar allting, alltid, om vad som driver en människa.