Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.
Årets nobelpristagare László Krasznahorkai har myntat en av de vackraste boktitlar jag vet, som i Daniel Gustafssons svenska översättning fått en särskilt fint klingande allitteration: Motståndets melankoli.
Redan i titeln introduceras en spänning som låter oss se motståndets villkor ur ett annorlunda perspektiv. Motstånd handlar om strävan och hopp, medan melankoli signalerar passivitet och hopplöshet. Så hur kan då motstånd vara melankoliskt?
Bild: Henrik Montgomery/TT
Motstånd utgör ett intressant sociologiskt problem. När så mycket av våra liv styrs av samhälleliga skeenden bortom vår kontroll, vad innebär det då att göra sant motstånd? Som enskild människa tycks det omöjligt att påverka ohållbar gruvdrift eller global uppvärmning, vårdköer eller världsmakters territoriella anspråk.
Annons
Annons
Krasznahorkai skriver ofta om människans uppgivenhet inför stora politiska omvälvningar och totalitärt förtryck. Hans hemland Ungern har lidit under både nazistiska och kommunistiska regimer. I dag bedriver partiet Fidesz, som haft makten sedan 2010, en politik som inskränker yttrandefriheten och underminerar rättsstatens oberoende.
Krasznahorkai delar gärna ut kängor åt Ungerns premiärminister Viktor Orbán, men lägger också skulden på dem som röstat fram honom, och på dem som förhåller sig passiva till förändringarna. Som uttalad pacifist menar han att det är genom kunskap och bildning som vi kan stå emot populistiska rörelser.
I en intervju i SvD i början av året ondgör han sig över den ”outbildade massan” i Ungern som han ser som ett hot mot demokratin: ”Det finns så många skitstövlar.” Intervjun nådde Ungern och väckte starka reaktioner där.
Motståndets melankoli följer några karaktärer i en liten ungersk stad som får besök av en mystisk cirkus, vars främsta attraktion är en död val. Snart visar det sig att cirkusens närvaro gör invånarna aggressiva och våldsamma. Med cirkusen reser också den gåtfulle Prinsen och hans hejdukar, vars mål är att elda på upplopp och rasera den rådande ordningen.
Författaren låter oss på nära håll se konsekvenserna av de olika strategier som invånarna väljer för att hantera den tilltagande upploppsstämningen. Drömmaren Valuska låter sig lockas av upprorsmakarnas utopiska retorik och dras med i våldet. När hans mor, fru Pflaum, ger sig ut för att leta efter honom blir hon mördad. Fru Eszter väljer i stället att spä på kaoset för att vinna inflytande i staden. Hennes man, herr Eszter – en kompositör som bedriver ett ändlöst försök att hitta de perfekta harmonierna, frigjorda från mänsklighetens otillräcklighet – isolerar sig på sin kammare.
Annons
Annons
Inför pöbelns tyranni ställs vi inför ett omöjligt val: våld, död, medlöperi eller isolering. ”Motståndets melankoli” kan därmed tolkas som insikten att den lilla människan alltid står försvarslös inför de stora politiska krafterna.
Men i slutet av boken väljer Krasznahorkai ett märkligt berättargrepp som vänder uppochner på denna tolkning. Efter en redogörelse av fru Pflaums begravning ägnas det sista kapitlet åt en minutiös beskrivning av de biologiska nedbrytningsprocesser som tar vid i hennes kropp. Processen framställs som en våldsam sammandrabbning av celler, blodkroppar, enzymer och kemiska processer. Samtidigt blir språket kliniskt tekniskt:
”Det nu helt irreversibla, dissimilerande materialutbytet av muskelproteinerna återupptogs, adenosintrifosfatenzymerna fortsatte nedbrytningen av energidepåerna – ATP – och energin från bindningsklyvningen i det nu hjälplösa befästningsverket gjorde att aktomyosinet i ATP ombildades.”
Och så fortsätter det, i över fyra sidor.
Det kan tolkas nihilistiskt: motstånd är meningslöst eftersom vi ändå alla dör till slut. Men jag tror inte att det är Krasznahorkais poäng. Snarare visar han att varje försök till ett bokslut – vare sig det handlar om en politisk rörelses slutmål eller en romans avslutning – är ett fåfängt försök att greppa och äga världen som en gud.
Att som Fru Eszter manipulativt försöka ta kontroll över sin omgivning, eller som Herr Eszter söka ett slutgiltigt jämviktstillstånd, är dömt att misslyckas. Livets ”ohejdbara rörelse”, som Krasznahorkai skriver, fortgår alltid, i en form eller en annan.
Annons
Bild: JONAS BILBERG
Annons
Även grymma ledare av totalitära stater kommer till sist att förtäras och förmultna, och nya krafter tar vid. Den här melankoliska insikten – att inget motstånd någonsin får ett definitivt slut – kan därför ses som en befrielse.
Ingen kräver av oss att vi ska upprätta ett paradis på jorden genom våra handlingar. Men detta betyder också att passivitet i sig är ett slags val – att villigt låta världen förbli som den är. Därför är det vårt ansvar att i varje möjlig stund stå emot våld och förtryck med det bristfälliga motstånd vi har att erbjuda.
Passivitet är aldrig ett alternativ.
David Redmalm
Docent i sociologi på Akademin för hälsa, vård och välfärd, MDU
MDU
David Redmalm är en av flera skribenter från Mälardalens universitet som skriver krönikor i VLT.