Aya Kanbar, 20, drömmer om att åka tunnelbana i Stockholm, och saknar sin gymnasieskola i Örebro. Anna Gullberg påminns om varför livserfarenhet bör vara rekvisit i ”Sommar i P1”-sammanhang.
Aya Kanbar.
Foto: Mattias Ahlm / SVERIGES RADIO
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag hoppas poeten Aya Kanbar får chansen att sommarprata igen, om 20 år eller så. Hon har ett vackert språk, blick för detaljer och en iver att berätta om magin i vardagliga platser hon besökt.
Kanbar älskar sitt Örebro. Gick på gymnasiet jämte Campus Risbergska. Hon hoppas som vi andra att staden och dess invånare ska hela sig efter skolmassakern. Men själv är hon på väg bort, på tröskeln till vuxenlivet. Det är där hennes tankar är, och så ska det vara.
Jag känner igen pirret i kroppen att vara småstadstjej som upptäcker tunnelbanan i huvudstaden för första gången, stadens blodomlopp med okända platser att erövra. Identifikationen av jaget som ämnat för ett större äventyr än Åmål, Sundsvall eller i det här fallet, Örebro.
Men också den fläckvisa längtan tillbaka till tryggheten och förutsägbarheten under gymnasieåren. Det är så här det är att vara 20 år, allt är förtrollat.
Men inte nödvändigtvis för lyssnaren.
LÄS MER: Bästa sommarpratare 2025 – betyg på ALLA Sommar i P1LÄS MER: Årets sommarpratare 2025 – här är hela listan