Drev, uthängningar, inkorgar som fylls med hat och hot efter offentliga framträdanden och skärpta säkerhetsrutiner är vardag för långt fler än Anna-Karin Hatt. Omfattningen och den personliga reaktionen är svår att ta in för någon som inte upplevt det. Hatts avgång är en väckarklocka om att demokratin är hårt prövad.

Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

När Anna-Karin Hatt i går meddelade sin avgång, med hänvisning till hot, hat och ett hårdnande samhällsklimat, blev det ännu en påminnelse om hur högt priset för att delta i det offentliga samtalet har blivit. 

Hat, hot och självcensur är inte något som händer någon annanstans. Det sipprar in i vardagen och riskerar att långsamt nöta ner det offentliga samtalet. Det drabbar hela organisationer, enskilda individer och även deras familjer.

Det här är frågor som Expo under långt tid arbetat med att höja kunskapen kring och föra upp på agendan. Och vi får ofta samtal från människor som söker vägledning i frågor om hat, hot och andra påverkansförsök från den organiserade ytterhögern. Vi möter forskare som tackar nej till intervjuer för att slippa lägga en hel arbetsvecka på att rensa sin inkorg från hotfulla meddelanden. Ungdomspolitiker som tvekar inför att arrangera läger då de inte vet hur de kan garantera deltagarnas trygghet. Föreningar som plockar bort prideflaggor från lokalens fönster, inte för att de vill gömma sina värderingar, utan för att de vill skydda sig själva och sina medlemmar från hot och skadegörelse.

Det här är vardag för många. Att behöva riskbedöma ett möte, planera flyktvägar eller fundera på hur man skyddar sig från digitala drev och fysiska attacker.

Men i nästan varje samtal till Expo finns också en stark beslutsamhet:
Vi vill fortsätta. Vi vill inte tystna eller gömma oss. Men hur gör vi det på ett hållbart sätt — så vi orkar i längden?

En vanlig konsekvens av hat och hot är självcensur. Det handlar om människor som vill ta ställning, driva sina frågor och kunna uttrycka sig fritt, men som motvilligt begränsar sig. Här handlar det inte om att staten tystar oss. Självcensuren är mer försåtlig än så. Den kommer inifrån oss själva, men den uppstår i ett debattklimat där risken att bli utsatt känns för stor. Självcensuren är en slags kontrollmekanism för att hantera rädslan.

Den reella konsekvensen blir en inskränkning av yttrandefrihetens värde. 
För även om rätten består i teorin, förlorar den sin kraft när färre vågar tala — när medborgare tvekar inför politiska uppdrag, när makten granskas mindre av våra journalister och när minoritetsgruppers röster tystnar.

Enligt Brå:s rapport Politikernas trygghetsundersökning (PTU) 2023, uppger tre av tio politiker att de utsatts för hot, trakasserier eller våld kopplat till sitt uppdrag. 
Bland de yngre politikerna, 29 år och yngre, gäller det nästan varannan. 
MUCF:s senaste villkorsrapport, Stabila steg trots svårigheter, visar att var fjärde förening i civilsamhället utsatts för hot, hat eller skadegörelse – och att nästan en av tio har ändrat eller avstått från verksamhet på grund av oro att utsättas.

Det här är inte marginalfenomen, det är tecken på ett offentligt samtal som är stympat.

För oss på Expo handlar det inte bara om hur vi skyddar oss mot hat och hot, utan om hur vi orkar fortsätta med det vi gör. Och då handlar det inte bara om mod och övertygelse, det handlar också om gemenskap. Om att vi ser varandra, skyddar varandra och håller utrymmet öppet för fler röster. Att vi lyfter luren och ringer den som utsätts, berättar att vi ser, att vi bryr oss, att vi blir förbannade. Det betyder mer än vi tror.

Det handlar också om kunskap. Allt som är obehagligt är inte farligt. 
Ju mer vi förstår om de krafter som hatar och hotar, och även våra egna reaktioner — hur vi själva påverkas — desto starkare blir vi.

Kunskap ger oss i bästa fall verktygen att se hatet för vad det är: ett hinder på vägen, inte ett stopptecken. Så blev det inte för Anna-Karin Hatt. Exakt vad som har fått rädslan att bli större än övertygelsen och viljan att fortsätta sitt arbete vet vi inte. Det är en oroande utveckling för politiken i Sverige. Hatts avgång borde bli en väckarklocka.

Klara Ljungberg är utbildningssamordnare på Expo.