Publicerad 16 okt 2025 kl 07.29Uppdaterad kl 11.20

Till slut kunde Frida Karlsson inte vara tyst längre.

– Jag behövde göra det här. Det är mitt ansvar mot nästa generation, säger 26-åringen.

Nu backas skidstjärnan upp från oväntat håll.

– Jag håller med Frida. Det är ingen fördel att vara en robot, säger Armand Duplantis. 

Armand Duplantis.

Foto: GOUHIER NICOLAS / STELLA PICTURES/ABACA PRESS

Öppna bild i helskärm

Frida Karlsson.

Foto: MARIUS SIMENSEN / BILDBYRÅN

Öppna bild i helskärm

Det var den 17 september som Frida Karlsson efter en tids tystnad på sociala medier lade ut ett nytt inlägg på sitt Instagram-konto.

Gensvaret?

Enormt.

Frida Karlssons inlägg har hittills fått dryga 45 000 likes och närmare 800 kommentarer. 

Innehållet har också uppmärksammats långt utanför Sveriges gränser. Till exempel i Norge där Frida Karlssons ord hyllas av flera norska landslagsherrar.

– Det var spot on, säger Even Northug till TV2.

– Ja, jag håller med om väldigt mycket, säger Harald Östberg Amundsen till samma norska tv-kanal. 

Frida Karlssons manifest

Frida Karlssons inlägg kan nästan liknas vid ett manifest med ett klart budskap: våga gå din väg – i stället för att träna som alla andra.

”Med teorier, forskning och optimering, har idrottare börjat formas mer som maskiner än människor”, skriver Frida Karlsson.

Och fortsätter bland annat med orden:

”Jag saknar det där lite vilda. Det där när man vågade prova något helt nytt och misslyckas för att lära sig. Idrotten ska vara lekfull och fri – som en dans utan koreografi.”

När Expressen träffar Frida Karlsson i Östersund är hon lätt förbluffad över hur många som reagerat på inlägget. 

– Mmm, det var ju många som delade mina tankar. Det blev bra spridning.

Sedan fortsätter Frida Karlsson:

– Men det här är något som jag reflekterat mycket över. Det här vill jag stå för och då ska jag dela det.

Frida Karlsson: ”Blir mer naket”

Då måste det vara extra skönt med gensvaret du fått?

– Ja, det har det varit. Det blir ju lite mer naket när man välkomnar någon in i ens inre tankar. 

Frida Karlsson skrattar till innan hon säger:

– Men jag börjar väl bli så trygg i mig själv att jag inte bryr mig. 

Annons

Frida Karlsson är heller inte ensam om sin kritik mot ett allt mer maskinellt utformad talangutveckling inom idrotten.

Stavhopparen Armand Duplantis är ett exempel. I samband med VM i Tokyo ifrågasatte ”Mondo” i en intervju med SVT varför svenska idrottare alltid så slaviskt följer sina träningsprogram.

När Expressen nu träffar Duplantis lyser han upp när han får höra om det ”manifest” som Frida Karlsson lagt ut.

– Ja, jag håller med Frida! Och jag tror att jag är ett väldigt bra exempel på att man kan ha ett liv vid sidan av sin idrott och ändå vara bra på den, säger Armand Duplantis.

Berätta gärna mer.

– Jag lever ett liv där jag njuter av mycket grejer och umgås med vänner på helgerna när det passar med mitt tränings- och tävlingsschema. Jag försöker alltid göra saker som ger mig glädje.

Duplantis: ”Folk förstår inte”

Duplantis fortsätter:

– Folk förstår inte hur mycket det hjälper ens prestation när man är glad och har balans i livet. Inte bara träna på stenhårt och följa ett schema. Det är ingen fördel att vara en robot.

Stödet från Armand Duplantis i frågan välkomnar förstås Frida Karlsson.

– Det ger allt lite extra tyngd, och det här är ju viktigt för mig, säger hon. 

Varför är det så viktigt?

– Det berör ju många. Det här handlar ju inte bara om oss i elitidrottare. Trenden med alla möjliga olika sorters mätinstrument finns ju överallt nu.

Frida Karlsson fortsätter: 

– Jag tycker man börjat mäta sönder själen i idrotten. Att det börjar bli tråkigt. Att idrottaren tappar sin personlighet. I stället skapas maskiner. 

– Och jag vill stå för det mer mänskliga.

Hela Frida Karlssons inlägg på Instagram

Ska vi idrottare verkligen alltid sträva efter det perfekta? Följa forskningen slaviskt? Eller är det okej att vara lite Frida fort och fel ibland??

Jag har alltid fått höra: för att bli bäst måste man gå sin egna väg. Men med teorier, forskning och optimering, har idrottare börjat formas mer som maskiner än människor.

Alla tränar nästan likadant, följer alla nya studier, testas lika. Lyssnar mer till puls, laktatmätare och sömnring än till sin egna kropp och magkänsla.

Vi riskerar att tappa det unika – det oförutsägbara, det mänskliga, det roliga.

Jag saknar det där lite vilda. Det där när man vågade prova något helt nytt och misslyckas för att lära sig. Idrotten ska vara lekfull och fri – som en dans utan koreografi. En kropp som följer sin egen rytm, med ett mod att göra saker på sitt sätt.

Visst, kunskap och forskning är viktigt. Men den där speciella gnistan som vissa idrottare har går inte att mäta i något labb. Det handlar om kreativitet, passion och mod. Att älska utmaningen. Förmågan att tänja på gränserna.

Det bästa – det utstickande- det optimala för varje individ har ingen gemensam formel.

Så kanske är det dags att släppa lite på kontrollen!

Visa mer