Häromveckan drog den 63:e upplagan av New York Film Festival igång med Luca Guadagninos “After the Hunt” som öppningsfilm. Guadagnino, känd för filmer som “Queer”, “Suspiria”, och ”Call Me By Your Name”, tacklar den här gången ett akademiskt drama skrivet av Nora Garrett.
Filmen är satt i Yale där Alma Imhoff (Julia Roberts) är en framgångsrik professor. Utåt är allt perfekt. Hon bor fint med sin kärleksfulle make (Michael Stuhlbarg), samtidigt som hon har någon form av relation med kollegan Hank (Andrew Garfield). Studenter som Maggie (Ayo Edebiri) ser upp till henne, och bjuds in till tillställningar i hemmet med vin och filosofiska diskussioner.
Men när Maggie anförtror henne att Hank gått över gränsen vet hon inte hur hon ska reagera, eller vem hon ska tro på. Den perfekta ytan krackelerar…
Efter filmvisningen anordnades presskonferens med regissör, manusförfattare, och skådespelarna Julia Roberts, Ayo Edebiri, Andrew Garfield, och Michael Stuhlbarg på plats.
Hur kom filmen till?
Guadagnino: Ett av de största nöjena i mitt liv är att arbeta med briljanta författare som Nora. Och det här var en ganska snabb process. Jag läste manuset, Julia läste manuset, vi sågs och bestämde oss för att köra.
– Morgonen därpå pratade jag mer ingående med Nora. Jag tror att när man får ett manus som är så bra och så starkt, har man en plikt att se till att förkroppsligandet återspeglas i manuset. Eftersom vi hade förmånen att arbeta med en så otrolig ensemble, ville vi se till att varje karaktär skulle bli så perfekt som möjligt för var och en av dem att spela, så skådespelarnas synpunkter var också viktiga.
Hur tacklar ni skådespelare rollfigurer som inte är helt sympatiska?
Roberts: Allt som är naturligt för Alma onaturligt för mig som människa. Så det var intressant att försöka hitta sätt att komma in i rollen, och alla bitar föll verkligen på plats. Jag kunde uttrycka det inombords genom att hitta banden mellan var och en av skådespelarnas karaktärer, särskilt med Michael.
– Jag tror att Michael och hans sätt att gestalta Frederik verkligen hjälpte mig att lista ut hur jag skulle porträttera Alma på många sätt. Alla hjälpte dock till. I grund och botten drog jag bara nytta av mina skådespelarkollegor hela vägen. Men det var komplicerat. Knepigt material, helt klart.
Edebiri: Processen började för mig i och med första samtalet med Lucas. Jag känner också att Maggie på många sätt är helt olik mig, så som hon uppför sig och hennes principer. Men jag var fascinerad. Vad var det som gjorde henne så motbjudande för mig? Jag var exalterad inför utmaningen att ta mig an det.
Stuhlbarg: Jag börjar nog inte processen med någon idé om att karaktären är lätt at lycka om eller ej. Det är ett samarbete med dessa underbara människor. Jag fick en extraordinär text att jobba med. Karaktärerna här är så enormt fokuserade, och så upptagna, och sådana briljanta individer att jag inte tror att de ens tänker på om folk tycker om dem, eller bryr sig.
– De lever stimulerande liv, och det är därför de gör vad de gör. Att döma dem säger lika mycket om de som dömer, som om karaktärerna själva.
Garfield: Det var kul! Ett glädjefull upplevelse ledd av Luca och Julia. Och när man jobbar med material som undersöker de mörkare sidorna hos oss människor, sidor som vi inte gärna vill kännas vid, då behöver vi så mycket glädje och stöd som möjligt.
– Jag tror att min karaktär, Hank, är väldigt medveten om konceptet att vara omtyckt eller ej, om vad vår kultur kräver för att vara omtyckt. Han gillar att spela på de koncepten mellan sig själv och andra människor.
– Han är en provokatör som vissa gånger är extremt medveten om vad han gör, och andra gånger inte medveten alls. Det är vackert skrivet och fint paketerat av Lucas som vill visa upp alla sidor av vår mänsklighet hur fina eller ofina de än är. Så hela processen var en gemensam glädjefylld, kreativ, befriande, och artistisk upplevelse.
Diskuterade ni manuset med varandra?
Garfield: Vi hade ett snabbt samtal innan vi började filma, jag och Ayo. Vi dansade runt temat lite och det hjälpte oss för vi ville inte helt definiera vad som egentligen hänt mellan oss. Så jag har min egen uppfattning om den här ofattbara händelsen.
– Men vad är det jag inte vet om den? Hur mycket är undermedvetet? Det är vad som gör det svårt, roligt, exalterande, och horribelt. Det är enda vägen till läkande för oss alla är genom våra undermedvetna resor och drivkrafter.
Kan ni berätta lite om att använda Yale snarare än ett fiktivt universitet, och hur långt ni gick för att göra det autentiskt?
Garrett: Jag är väldigt visuell och jag har besökt Yale några gånger. Vad som gjorde Yale intressant för mig är att den ligger i New Haven. Det är ett slott på en kulle i ett område som inte har samma tillgång till privilegier och makt som inom Yales väggar. Det är en stor skillnad. En mäktig institution som kommer från gamla pengar i en stad med ekonomiskt kaos. Så det var intressant att se hur lite det lyckades sippra igenom Yales membran.
Guadagnino: När jag läste manuset och såg att det handlade om Yale blev jag upprymd. För jag tycker om att behandla arketyper. Alla olika människor i det stora amerikanska landskapet. Ivy League-världen är såpass viktig, för dem, men även för oss européer då även vi påverkas.
– Berättar man en historia försatt till Yale får det en universell karaktär med en infrastruktur som är väldigt filmisk. Det är en värld inom en värld. När Alma rör sig utanför universitetet kolliderar dessa världar.
– Vi skapade denna värld tillsammans med produktionsdesignern Stefano Baisi, som jag samarbetade med på “Queer”. Vi ville vara säkra på att vi var sanningsenliga, så vi bokstavligen återskapade Beinecke-biblioteket eller stora gården. Sedan upptäckte vi fler platser som som de här karaktärerna skulle gå till. Vi bad om tillstånd att replikera platserna så allt ni ser är verklighetens platser fast återskapade med hjälp av filmens magi.
– Det enda vi skapade själva var Frederiks och Almas lägenhet. Här tänkte vi oss en plats att förmedla deras biografi. Man ser vilka de är, vart de kommer ifrån, deras maktpositioner och hemligheter. Vartenda rum har makt, hemligheter, och historia.
Återskapade ni det så noggrant för att hjälpa karaktärerna eller för att vara trofasta mot institutionen?
Guadagnino: Det handlar om film! Jag har försökt göra film sedan barnsben och att leka med film är vad jag önskade av mitt liv och jag skattar mig lycklig över och är stolt över att det är så mitt liv blev. Att får arbeta med Julia och dessa skådisar.
– Jag har en fantastisk studio bakom mig MGM som trodde på projektet vilket gav oss berättigande. Att gå in på detaljer både på bredden och djupet. Idén att man kan skapa en berättelse om makt och om vad sanning är och leka med dessa koncept är helt fantastiskt!
Vad attraherar dig med att provocera?
Guadagnino: Jag tycker jag är en snäll kille (skratt). Jag tycker inte om att göra skandal bara för sakens skull. Det är lite barnsligt vilket jag hoppas jag inte är. Som artist vill man göra det man tycker om, och man strävar efter att göra det bästa man kan. På alla sätt från hantverket till idéerna på filmen
– Det slutliga klippet ligger hos publiken. Om man ser en film och somnar i tio minuter och sedan vaknar igen har man sett en annan film. Som publik har man förmågan att förstå filmen från egna perspektiv, och det har jag den djupaste respekt för. Så först och främst, innan allt annat, är jag en publikmedlem.
– Jag växte upp som filmälskare. Film för mig är en transformativ upplevelse. Den förändrar mig, och gör att jag vill bli någonting annat. Den får mig att ändra uppfattning om saker. Ibland provocerar den mig och får mig att känna mig obekväm, men då frågar jag mig varför jag känner mig så obekväm? Det är konstens makt att framkalla sådana saker.
– Så är jag en provokatör? Nej, det tycker jag inte. Me gillar jag att göra film som fåt publiken att känna något inför vad de ser? Ja, det gör jag, väldigt väldigt mycket.
”After the Hunt” släpps på svenska biografer idag, den 17:e oktober.
