Grundlagen försvarar demokratin, men Åkesson vill inte skydda den.

Jimmie Åkesson är den som sist och slutligen bestämmer i Sverigedemokraterna. I grundlagskommittén var alla partier (inklusive SD) överens om att revidera regelverket för ändringar i grundlagen. Men nu hoppar Sverigedemokraterna av.

Jimmie Åkesson har satt ned foten.

Mönstret känner vi igen från andra högerpopulistiska partier, rörelser och ledare. De styrs uppifrån och ytterst av ledaren. Som ofta är karismatisk och nyckfull. Som kan ändra politiken när det faller sig så. Så är det med Trump och många andra populister. Det underliggande mönstret här är att ändamålen helgar medlen, de politiska ambitionerna är viktigare än de demokratiska principerna.

Grundlagskommitténs förslag syftar till att värna de mänskliga fri- och rättigheterna, yttrandefriheten och rättsstaten. Tidigare har ändringar kunnat ske efter två beslut i Sveriges riksdag med ett val emellan. Det har räckt med en enkel majoritet, en rösts övervikt vid varje rösttillfälle. Det nya förslaget innebär att det ska krävas tvåtredjedelsmajoritet vid det andra beslutet.

Som enda parti motsätter sig Sverigedemokraterna nu detta (efter att tidigare ha sagt ja). Åkesson vill även ha en folkomröstning om saken.

Demokratiska pelare ifrågasätts

Tidigare var det högern som var rädd för att vänstern skulle ge sig på den privata äganderätten. Sverige hade länge en vänsterlutande strukturell majoritet.

Socialdemokraterna däremot var skeptiska till begränsningar av folkstyret. Och ovilliga att införa en författningsdomstol, som många på den andra kanten argumenterade för.

Det fanns, menade man, en maktdelning i den svenska modellen, olika demokratiska nivåer (stat, landsting, kommun) och självständiga ämbetsverk, och i hög grad reglerades samhället utan statens inblandning, som exempelvis arbetsmarknaden. Sedan har juridiken inte minst via EU lagt en grimma på politiken.

Samtidigt har framväxten av en stark och stor ytterhöger skapat en helt ny politisk omvärld. De som argumenterar för en ”illiberal demokrati” fokuserar på de folkvaldas beslutsmakt, men riktar samtidigt udden mot yttrandefriheten, den akademiska friheten, rättsstaten och ytterst den pluralism som kännetecknar en levande demokrati.

Det är just dessa demokratiska pelare som ifrågasätts och försvagas i länder som rört sig i auktoritär riktning, som Turkiet och Ungern, för att nämna några. Högerpopulismen vänder sig instinktivt emot pluralismen.

Nationalismen är här monolitisk.

Vetorätt åt båda håll

Ytterhögerns kritik mot grundlagarnas försvar för individers och minoriteters rättigheter är här pudelns kärna.

Ett aktuellt exempel är att i USA slår författningen fast att den som är född i USA automatiskt blir amerikansk medborgare, vilket också är en central del av den amerikanska idén. Den principen utmanas nu Donald Trump, trots att hans ambitioner är grundlagsvidriga.

Sverigedemokraternas 180-graderssvängning verkar också vara kopplad till just medborgarskapsfrågan. Jimmie Åkesson vill kunna återkalla medborgarskap (för grovt kriminella). Men det förutsätter att grundlagen skrivs om. Förmodligen skulle Sverigedemokraterna inte kunna genomföra sina förlag om regelverket för grundlagsändringar ändras enligt Grundlagskommissionens förslag.

På Hotell Kattegatt i Torekov 1971 slöts en bred överenskommelse mellan fyra partier om en modernisering av grundlagen som fick namnet ”Torekovskompromissen”. De politiska partierna bör vara oense om en rad frågor men det är bra om de har en samsyn om de grundläggande spelreglerna. Och att de inte kan ändras hipp som happ.

Jimmie Åkesson säger att den nya beslutsprocessen beträffande grundlagen ”innebär att ”Socialdemokraterna i praktiken får vetorätt”.

Poängen är att den också ger ”vetorätt” åt det andra hållet, om en vänstermajoritet skulle vilja genomföra grundlagsändringar som högern motsätter sig. Restriktionen blir giltig i båda riktningarna. I själva verket garanterar förslaget att förändringar i grundlagen blir resultatet av en bred kompromiss. Och det förhindrar att en liten majoritet kan köra över en stor minoritet i avgörande systemfrågor som rör medborgarskap, rättigheter och rättsstaten.

Lång tids polarisering

Det finns också skäl att värna kittet mellan partierna. Om det förstörs så försvagas också vår motståndskraft och vårt försvar för de rättsstatliga institutionerna. Vilket den politiska utvecklingen i USA illustrerar med all oönskad tydlighet.

Formellt har USA en prickfri maktdelning som länge betraktades som ett starkt värn mot autokrater. Landets konstitution skrevs ju för att förhindra att någon skulle kunna tillskansa sig en kejserlig maktdominans. Men Trump agerar som om han vore enväldig. Han är produkten av en lång tids polarisering som försvagat det demokratiska kittet mellan partierna och institutionerna.

Grundlagen utgör ett avgörande försvar för den demokratiska rättsstaten. Men det är inte tillräckligt. Minst lika viktigt är att den ömsesidiga respekten mellan de politiska partierna värnas. Den stora faran består i att de politiska motståndarna förvandlas till fiender som ska tillintetgöras. Då befinner vi oss på ett sluttande plan. Därför är Sverigedemokraternas agerande så oroande. Detta borde oroa de andra Tidöpartierna. För i förlängningen är detta ett illavarslande förebud för Sverige och vår demokrati.

Håkan A Bengtsson