Publicerad 19 okt 2025 kl 05.00
Den trettonde upplagan av Göteborgsbiennalen kretsar kring politiskt motstånd.
Emet Brulin ser en konservativ riktning med radikala konsekvenser för samtiden.
Olivia Plender, ”Hold hold fire”, 2019.
Foto: Andrej Lamut / GIBCA
Öppna bild i helskärm
Emet Brulin är doktorand i filosofi och kritiker.
Foto: Privat
Öppna bild i helskärm
RECENSION. Under årets Göteborgsbiennal öppnar sig på konstmuseet en förunderlig syn: en oförstörd boulevard i Gaza mot Medelhavets mörka blå och himmelns skira ljusblå. Bilar kör runt som glada myror, träd grönskar och en barsk tant visar sina citronträd. I Basma al-Sharifs videoverk frågar en kvinnlig röst: ”Vad skulle du i framtiden berätta om folkmordet de senaste nitton månaderna för en ung människa som inte upplevt det?” Helst ingenting, svarar konstnären på en skärm i en museisal full med nationalromantiska solnedgångar och betande hästar från det svenska sekelskiftet. ”Glömska kan vara fantastiskt.”
Den trettonde upplagan av GIBCA, under namnet ”A hand that is all our hands combined”, är knappast ett flärdfullt jippo eller en nydanande trendsättare i samtidskonsten. Tack och lov. Snarare anger den en förvånansvärt konservativ riktning för konsten, men med uppfodrande och radikala konsekvenser för samtiden.
Basma al-Sharif, stillbild från ”Old masters”, 2025.
Foto: Basma al-Sharif / GIBCA
Öppna bild i helskärm
Efter att kvinnorna gjort sina självförsvarsövningar lägger de an trägevären. Eld! När låtsasskotten går och Olivia Plenders tableau vivant formas i videoverket ”Hold hold fire” på Skövde konstmuseum utkristalliserar sig en tendens för biennalen. Det handlar om konst som politiskt motstånd – men det faktiska motståndet har redan skett, en annan gång, någon annanstans. ”Hold hold fire” återskapar ett foto av ett beväpnat självförsvarskompani suffragetter i London 1914. Något liknande som i al-Sharifs film, alltså. Motståndet läggs inte hos konstnär eller betraktare, utan finns på en annan plats, i en annan tid.
Om Skövdes och Göteborgs konstmuseum fungerar som satelliter i GIBCA:s konstellation är konsthallen Röda Sten dess centrum. Jag promenerar på Helena Uambembes inhägnade grusplan beströdd av plastblommor, till ljudet av en folkmusiksång till ”de palestinska kämparna” från Noor Abeds drömlika videoverk: ett metaforiskt läger och gravplats. I en annan sal lyssnar jag på sprakande tystnad medan hundratals aktivister under ledning av den lokala ursprungsbefolkningen 2013 spände blicken i militariserade amerikanska poliser i tyst protest mot en oljeledning i North Dakota. Inget, således, som känns nytt eller formmässigt spännande. Men säkra trick för god effekt. Det har hänt, de gjorde det. Hör du?
Installationsvy från Röda Sten med Helena Uambembes ”I saw you when you watched me die” i förgrunden.
Foto: Andrej Lamut / GIBCA
Öppna bild i helskärm
Det har hänt, ja, suffragetterna vann, det finns fortfarande liv i Gaza och protester mot naturförstörelsen fortsätter, kampen fortsätter, men inte här på biennalen. Här finns vackra och stämningsfulla representationer. Konsten fyller sin gamla hederliga funktion.
Årets Göteborgsbiennal är inte så givande som termometer för samtidskonsten, som sådan är den alltför lågmäld. Men det är behagligt i en tid med storvulna gester och uppmärksamhetstörst. Det GIBCA säger mig är att i en tid av krig, fega och vulgära politiker och en allmänhet som skriker efter tröst och handling är det falskt att söka definitiva lösningar i konsten.
Rösten i al-Sharifs video vill veta hur konsten ska förklara vår mordiska tid för framtiden. Konstnärens svar blir att åkalla glömskan, och efter lite press: att det endast är som far han skulle känna sig tvungen att svara och förklara. En förälder måste visa sitt barn verkligheten. Konst kan initiera, provocera, och göra motstånd. Den har en oändlig potential, men kan inte vara ersättning för faktisk vilja eller konkret politik.
KONST
Göteborgs internationella konstbiennal (GIBCA)
A hand that is all our hands combined
Till 30/11
Visa mer
Emet Brulin är doktorand i filosofi och kritiker.