Jens Liljestrand

Publicerad 17 okt 2025 kl 16.15

Håkan Hellströms nya album ”Svensk rost” är en tonårsrevolt vid 51 års ålder.

Jens Liljestrand minns reaktionerna efter en krönika för 12 år sedan.

Håkan Hellströms nya album ”Svensk rost” släpps i dag.

Foto: HANNA BRUNLÖF

Öppna bild i helskärm

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärmJens Liljestrand

KRÖNIKA. Jag vet inte vad som flög i mig den där aprildagen 2013 när jag uppmanade Håkan Hellström – vi är exakt jämnåriga – att berätta den hårda sanningen om Livet i stället för att nästan tvångsmässigt yla om sina vilda gymnasieår. ”Ge mig en enda refräng om hur det är att köpa fyrarummare och sommarställe, hur det är att stå där och tanka sin pappakombi och vara medelålders familjeförsörjare. Det vore så oändligt mycket mer intressant.”

Jag ska erkänna att jag underskattade såväl skivan ”Det kommer aldrig va över för mig” som mängden tonårsångest det återstår att skrika ut efter 39. Krönikan är inte bara min mest utskällda text, den är därtill den enda som har skapat musikhistoria. På låten ”Släck inte ljusen” från ”Rampljus” 2020 muttrar Hellström, som en röst från sitt tråkdryga överjag, om att ”skriva en låt om nåt verkligt … betala räkningar, amorteringar, tanka bilen, ta huslån … i stället.”

Men Hellström har knappast hörsammat sin inre gubbe. Nya skivan ”Svensk rost” är tvärtom ett närmast kaotiskt bejakande av ungdomen, en kakafoni av lösryckta Motown-impulser i en serie plojigt lekfulla låtar som luktar ovädrat pojkrum och inrökt replokal snarare än gäddhäng och pensionsfonder, en tonårsrevolt vid fyllda 51.

Alltihop dränkt i ett vispgräddetjockt lager av brass, stråkar och soulkörer.

Den enda bil som behöver tankas är i ”Pappa, säg ja!” som inleds med orden ”Kom igen pappa, ge mig bilnyckeln / jag har tänkt över alltihop”. ”Sweethearts” är något så barnsligt krystat som en årstidsvisa som för tankarna till Robban Broberg: ”Januari, du var kallare än din lillasyster / smartare och inte lika dyster / men februari, dig blev jag kär i / och sen kom mars”. Alltihop dränkt i ett vispgräddetjockt lager av brass, stråkar och soulkörer, en orgie av tjatter, skrän, pastischer och påfrestande falsettstämmor som döljer bristen på kärna. Efter flera lyssningar är det bara balladen ”Svindlande höjder” som stannar kvar i minnet som något helt äkta.

Med sina korta format – majoriteten av spåren är under tre minuter – känns det hela som utklippta jamsessions snarare än färdiga låtar, lite som att hitta en gammal studiobootleg från nåt 1960-talsband. Testa ett sound, lajja runt, kolla den där knappen, vad händer om vi trycker på den?

Håkan Hellström på Ullevi 2025.

Foto: HANNA BRUNLÖF

Öppna bild i helskärm

2013 efterfrågade jag en utveckling som skulle ta Håkan Hellström – min generations Evert Taube – från sjömans- och ungdomsromantikens Fritiof Andersson till den bitterljuva realismens Rönnerdahl. I stället går han åt motsatt håll, mot det kluddigt naivistiska.

Fast kanske ligger han bara steget före? Pappakombin är avställd, sommarstället avbetalat, dags att slå sig lös, testa psykedeliska svampar, lifta genom Brasilien eller bara fuldansa till en skojig melodi man fick i skallen medan köttfärssåsen puttrar och ungarna glor på sina skärmar. Njuta friheten hos den som har sålt slut alla biljetter till sig själv.

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste roman är ”Befrielsen”.

LÄS MER: KRISTIN LUNDELL: Håkan Hellströms västkustsoul vill aldrig gå hem