7
Håkan Hellström visar med Svensk Rost en mer eftertänksam och mogen sida, där han inte längre jagar euforin utan lyssnar till ekot av den. Musiken bär fortfarande hans karakteristiska känslostormar, men nu färgade av tystnader och sprickor snarare än rop. Texterna rör sig mellan minne och försoning där rosten symboliserar det som överlevt snarare än förfallit. Resultatet är ett album som inte försöker vinna kärlek, utan snarare vårdar det band som redan finns.
Med Svensk Rost öppnar Håkan Hellström dörren till ett universum som vi alla på något sätt känner igen. En plats mellan trots och resignation, mellan minnen som bränner och framtider som inte längre lovar någonting. Det är som om han för första gången fullt ut accepterar sin egen ålder i musiken, inte genom att dämpa sina känslor utan genom att förädla dem. Här finns ingen hetsig kamp mot tiden bara en stilla medvetenhet om att den alltid vinner, hur högt vi än sjunger. Den Håkan som en gång sprang barfota genom natten vandrar nu, men han vänder sig fortfarande om och ropar: “Kommer du ihåg?”
Rent musikaliskt trampar Svensk Rost bekant mark de runda blåssektionerna, den darrande rösten, de sentimentala crescendoögonblicken som växer fast i kroppen oavsett om man vill eller inte. Ändå känns det annorlunda som om han byggt sina arrangemang utifrån pauserna snarare än refrängerna. Det finns en patina över ljudbilden, en sorts medveten skevhet, som gör att allt låter både större och skörare på samma gång. Som att han lagt örat mot hjärtats bakgrundsbrus och börjat komponera därifrån.
Textvärlden är lika dubbelbottnad som alltid spräcklig romantik, halvtrasiga symboler, gator som aldrig riktigt leder hem. Skillnaden ligger i hans hållning. Han predikar inte längre evigheten, han sörjer inte ens förlusten; han betraktar bara ruinerna med en slags öm förvåning över att de fortfarande står kvar. Här blir rosten inte en metafor för förfall, utan för varaktighet. För det som inte längre glänser, men fortfarande bär.
Det här är inte Håkan som vill förföra. Det är Håkan som vill förvalta. Kanske är det just därför Svensk Rost slår djupare än många av hans tidigare utspel. För första gången känns det inte som att han skriver för sin publik han skriver för att se vad som fortfarande finns kvar inom honom själv. Resultatet är ett album som inte ropar efter att älskas utan stillsamt bjuder in oss att känna igen oss. Och någonstans där, när man har glömt att man lyssnar, växer det fast.
Bästa låten: Evergreen min vän evergreen