I ”Arendal” fortsätter Karl Ove Knausgårds inre monolog
unsaveSpara
expand-left
helskärm
”Arendal” av Karl Ove Knausgård
Vid det här laget vet vi vad vi kan vänta oss av en Knausgårdbok: en man, natten, existentiell oro och lite för mycket alkohol. Ändå lyckas han, åtminstone bitvis, göra det fängslande igen. I ”Arendal”, den femte delen av Morgonstjärnan-sviten, översatt till svenska av Staffan Söderblom, är året 1976. Syvert Løyning (pappan till Syvert i ”Vargarna från evighetens skog”) är på väg hem till fru och barn efter en affärsresa när bilen plötsligt slutar gå utanför Arendal. Det är vinter, kylan biter, isen är så tjock att man kan köra på den. Han tvingas stanna i staden över natten, vandra genom gator fyllda av minnen och röster som hemsöker honom.
Syvert Løyning är ingen hjälte. Han är en pragmatisk man full av skuld och skam, med alkoholproblem och en övertro på vetenskapen, förnuftet och sina egna sinnens fulla bruk. Hans hjärta finns hos älskarinnan Asja i Ryssland, som det stillsamt och vackert beskrivs som att ”[…] det som var hon, var som en grundkänsla i mig. Som horisonten i ett landskap”. Men det bekväma, konforma livet med Evelyn och pojkarna är inget en förnuftig man som han bara kan lämna. Så gör natten i Arendal något med honom. Han drabbas av varsel, hamnar utanför sin egen kropp och närmar sig ett slags seans i en kyrka, bara för att lika snabbt fly tillbaka till sin vakna visshet om att världen nog bara är exakt det vi ser.
Ett distinkt och klassiskt Knausgård-drag som återfinns här är de långa utläggningarna i berättarens inre, där han vrider och vänder på ömsom vardagliga, ömsom filosofiska tankar i en evighet. Banala observationer växer till snåriga meditationer om livets mening och blir ibland så pretentiöst och självupptaget att man skäms över att vara människa. Trots allt håller många av oss på exakt så där. Sorterar våra isflak till tankar, försöker hitta mönster i dem, som om världen gömmer en hemlig formel för just oss. Man kan bli galen på det, men det är också där Karl Ove Knausgårds skrivande bor, i det överdrivna tänkandet. Just därför känns ”Arendal” mindre som en ny berättelse och mer som ännu en förlängning av hans inre monolog.
Det går att läsa den här boken som ett vilsamt kapitel i Knausgårds stora romanprojekt, men det är svårt att förstå varför just den här berättelsen fick sin egen roman, i stället för att slås samman med en av de många andra. Här återkommer den tyngda men sökande mannen med spritflaskan i rockfickan. Det börjar bli lite tjatigt. Varför en hel bok om just honom?
pullquoteKnausgård verkar inte vara ute efter knyta trådar i de här romanerna
Kritiken har varit delad sedan den kom ut på norska för ett år sedan. Victor Malm menade i Expressen att Knausgård har ett löfte att infria: svar att ge läsaren. ”Varför djävulen? Varför demoner?” När ska han berätta för oss vad morgonstjärnan egentligen är, och knyta ihop trådarna?
Jag tror: kanske aldrig? Knausgård verkar inte vara ute efter att knyta trådar i de här romanerna. Snarare binder han en väv och låter den sträcka sig åt alla håll i en oändlighet. Kanske behöver vi backa för att se helheten, eller läsa det här som vi lever våra liv. Utan garantier eller svar, med en vag känsla av att något större pågår precis utanför synfältet.
Och så slutet, detta perfekta romcomslut! Syvert får möjligheten att följa efter en mystisk figur ner i underjorden för att få svar på sitt livs mysterium, men vänder sig om och går därifrån. Som en omvänd Orfeus stegar han — utan att vända sig om — rakt mot Asja, mot kärleken i Ryssland, det som är hans svar på allt. Till skillnad från andra karaktärer i sviten, som vänt sig till döden eller djävulen, tar Syvert Løyning sitt öde i egna händer. Som filmhjältarna som kliver ur taxin och springer mot flygplatsen för att hinna deklarera sin kärlek innan det är för sent. Det spelar ingen roll att vi som läsare vet att han ska dö innan han når fram. Det är en underbar kärlekshistoria.
Knausgård skriver den här romansviten om döden, skulden och det oförklarliga, om livets envisa insisterande på att fortsätta. I ”Arendal” känns det som att han för första gången inte söker sanningen i mörkret, utan i rösten på andra sidan luren.
FAKTAROMAN
» Arendal
Karl Ove Knausgård
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts
Läs merScenkonstpodd: Kritcirkeln
Händel går på händer och Hamlet hälsar hem
1:09:55
Konstpodd: I själva verket
Fånga tidsandan eller glömma den
31:59