I första låten skjuter en tonårskille ihjäl tio personer bara för att imponera på sin flickvän. Han ångrar sig inte: Me and her, we had us some fun. I andra låten har en gangsterboss just dödats i en sprängning men det avskräcker inte en ung man från att söka jobb inom organiserad brottslighet så att han kan festa med sin tjej: Honey, last night I met this guy and I’m gonna do a little favor for him. I fjärde låten super en arbetslös snubbe ner sig och utövar antisocialt dominansbeteende genom att skjuta en nattvakt och skylla på samhället.

I femte låten accepteras korruption inom ordningsmakten när en polis låter sin mordmisstänkte bror fly till ett annat land, eftersom en man som vänder sig mot sin familj just ain’t no good. I sjätte låten kör en biltjuv genom natten och tänker på hur han ska hota den polis som är dum nog att försöka stoppa honom: Maybe you got a kid, maybe you got a pretty wife.

Huvudpersonerna på albumet Nebraska kan definitivt beskyllas för bristande vandel. Och Bruce Springsteen tar inte tydligt avstånd från deras beteende. Om han varit rappare skulle svenska högerdebattörer kräva att han inte spelades i radio eller fick några priser.

Ger ut demoinspelningarna

Nu kommer denna skiva från 1982 i en nyutgåva samtidigt som långfilmen om hur den spelades in är på väg mot biograferna. Springsteen: deliver me from nowhere skiljer sig från de flesta rockbiografiska filmer genom att den inte handlar om hur en artist kämpar för att slå igenom. Regissören och manusförfattaren Scott Cooper fångar i stället The Boss när han, efter att ha arenarockat sig runt världen med dubbelalbumet The river, bestämmer sig för att hans sjätte fullängdare ska bli mörkare och mer intim.

Han spelar in demolåtarna i sitt sovrum på en portastudio, ensam med gitarr, för att sedan göra dem på riktigt med The E Street Band. Men de färdiga studioversionerna saknar originalens kraft. Därför ger han ut demoinspelningarna i stället. ”Ett högst oortodoxt karriärdrag”, säger en besviken skivbolagschef som vill ha fler hittar. ”Det är poängen”, säger Bruce Springsteens manager Jon Landau. ”Han delar något djupt personligt.” Albumets lågmälda, snudd på introverta, stämning gjorde det till en nyckelskiva för indiemusiker som strävade efter ett så kallat lo-fi-sound. Att State trooper, ovan nämnda låt om en biltjuv, var tydligt influerad av den tämligen obskyra syntpunkduon Suicide fick Bruce Springsteens anseende att stiga bland kultursnobbar. Efter Nebraska var han inte längre bara en arbetarklasshjälte med stora biceps som trallade på Sherry darling och Hungry heart. Han var en berättare likt John Steinbeck, Flannery O’Connor, Cormac McCarthy och de andra favoriterna i hans bokhylla.

En rock-arkeologisk högtidsstund

Sedan 1982 har fans frågat sig vad som hände med de bortvalda E Street Band-versionerna av låtarna på Nebraska. Bandmedlemmarna har bekräftat att de existerar men så sent som i somras påstod Bruce Springsteen själv, i en Rolling Stone-intervju, att de inte gjorde det: ”That record simply doesn’t exist.” Kanske var det ett sätt att parera kritiken över att Electric Nebraska, som den försvunna skivan kallats, inte var med på den nyligen utgivna boxen Tracks II: the lost albums.

En månad efter intervjun sms:ade Bruce Springsteen till tidningen Rolling Stone att han hade misstagit sig. Electric Nebraska fanns! Och nu släpps den som en av fem skivor i boxen Nebraska ’82: expanded edition. En rockarkeologisk högtidsstund, förstås. Men också ett bevis på att Bruce Springsteen gjorde rätt. Hur trevligt det än är att höra honom ösa på med The E Street Band passar det inte när han sjunger om människans mörkaste vrår.

Kulturellt kapital

Emmon, Icon (album) Sveriges syntdrottning sitter säkert på tronen.

Health, Vibe cop (singel) Gitarristen från metalbandet Lamb of God gör den elektroniska ångvälten från LA ännu tyngre.

Kite, Kite on ice (konsertfilm) Årets, nej, decenniets, nej årtusendets bästa konsert finns nu på SVT Play.