Det har skrivits spaltmeter om Centerledaren Anna-Karin Hatts avgång. Rätteligen. För när en partiledare lämnar sitt uppdrag med hänvisning till hot, hat och otrygghet handlar det inte längre om politik – utan om demokratins själva livsluft.
Ändå behöver det sägas igen. Det här är inte ett isolerat fall. Det är en varningssignal bland många – och den blinkar nu, ilsket rött, mitt i den svenska offentligheten.
Bild: Anders Wiklund/TT
I veckan berättade HD om hur hot och hat också präglar vår lokala politik. Anna Jähnke (M) fick nattliga samtal och behövde väktare utanför sitt hem. Yasmine Bladelius (S) levde med personskydd och fick hakkors på ytterdörren. Sofia Kamlund (MP) får sitt utseende kommenterat oftare än sina argument. Jonny Cato (C) lämnar politiken helt, för att orken tagit slut.
Annons
Annons
Deras berättelser visar det många helst vill slippa se: att något har gått sönder i det offentliga samtalet. Och det har inte skett av sig självt.
Vi ser nu konsekvenserna av en systematisk attack på tilliten. Den sker inte bara genom hot, utan genom förlöjligande. Inte bara genom hat, utan genom att långsamt förminska alla som försöker ta ansvar. När kvinnor i maktpositioner reduceras till sitt utseende, eller när unga politiker får höra att de är naiva eller köpta – vem tror vi då vill ta dessa uppdrag i framtiden? Jag är rädd att många redan tycker att priset är för högt.
Jag är tyvärr inte förvånad. Ett förgiftat offentligt samtal drabbar inte bara våra folkvalda. Även journalister är en utsatt grupp. De senaste åren har jag som chefredaktör allt oftare fått hantera hot och hat mot medarbetare på Helsingborgs Dagblad. Det har blivit en så naturlig del av vardagen att vi ibland tar höjd för det redan i planeringsstadiet av en granskning eller ett reportage.
Enligt Brottsförebyggande rådet uppger mer än var fjärde politiker att de utsatts för trakasserier. I en undersökning riktad till Journalisförbundets medlemmar uppgav 70 procent att de upplevt hot och hat, och hela 23 procent att de utsatts för ofredande eller olaga hot.
Annons
”Men lite får de väl tåla”, kanske någon tycker.
Politiker ska så klart granskas, och deras beslut ska kunna ifrågasättas. Även journalister ska tåla hårda ord och kritik – det följer med uppdraget. Men det är viktigt att skilja på sak och person, på att argumentera och på att hata. Det här handlar inte om kritik, utan om att underminera – om att få människor att tveka innan de skriver, frågar eller ens visar sitt namn. När människor i offentligheten börjar vakta sina ord är demokratin redan på reträtt.
Annons
Det här är inte heller något spontant fenomen. De senaste åren har hatet och hoten vuxit fram som en medveten digital strategi. Debattörer och opinionsbildare piskar upp stämningen i sina svansar med syftet att tysta meningsmotståndare.
Det offentliga samtalet har förlorat sin värdighet. Det är resultatet av val vi gjort – och val vi låtit bli att göra. Vi är alla ansvariga. Men några mer än andra. Våra högsta politiska företrädare har ett särskilt ansvar för tonen. När de raljerar, när de förringar medier eller motståndare, när de låter hånet ersätta argumentet – då öppnar de dörren för föraktet.
Jag är inte naiv. Att bara vädja till någon gemensam anständighet kommer inte att lösa detta. Det finns krafter i båda ändarna av det politiska spektrat som ser det offentliga samtalet som en krigszon. Men något måste hända.
Vi måste på allvar börja ta ansvar för våra handlingar – och det börjar i toppen. Våra ledande politiker måste föregå med gott exempel. Samtidigt måste EU och regeringen sätta verklig press på techjättarna, och polis och åklagare måste börja använda de lagar som redan finns på plats.
För när hånet blir vardag, blir hatet möjligt.
Och när hatet normaliseras, dör demokratin – inte med ett brak, utan i tystnaden efter alla som slutade orka.