Mallak Abuhamda: " Ett slut på kriget är inte att ett avtal undertecknas"

Efter två år av bombningar, förstörelse, dödande och förödelse har folkmordskriget mot Gaza förklarats över. Men för oss, de som levde under döden, har detta tillkännagivande oräkneliga betydelser. Ett slut på kriget är inte att ett avtal undertecknas eller att ett eldupphör förklaras. Det är livets återkomst till en stad som har blött från varje hörn. Det betyder att en mamma äntligen kan sova utan att räkna sina barns namn varje natt, av rädsla för att förlora ett före gryningen.

Fokus|Mallak Abuhamda

Det innebär att lyfta rädslan från himlen, när flygplan blir fåglar igen, inte död, och när färgerna återvänder till husens väggar i stället för deras grå aska. Det innebär att gå genom Gazas gator utan att snubbla över tårar, att plantera blommor i stället för bråte och att berätta historier om tålamod i stället för förlust. Det innebär att höra barns skratt i stället för raketer, att åter öppna skolorna, inte som skyddsrum utan som små drömmar som blommar inför livet. Det betyder att människor återvänder till sina hem även om deras hem nu är stoft eftersom hemlandet inte mäts av väggar, utan av ett hjärtslag som aldrig dör. Krigets slut innebär att terrorn begravs med den sista granaten, och att hoppet återföds ur ruinerna som en vildblomma som blommar i hjärtat av öknen. Det betyder att Gaza andas igen, inte som en belägrad stad, utan som ett motståndskraftigt hjärta som har dött tusen gånger och som fortfarande säger till världen:”Jag är fortfarande här, jag älskar fortfarande livet, trots allt.”Men detta tillkännagivande betyder inte att våra bekymmer har lämnat oss– kanske har de bara börjat. Vi vet, av smärtsam erfarenhet, att lugnet i Gaza är lika bräckligt som de glasfönster som krossats tusen gånger.

Ja, bombningarna har upphört, men det som oroar oss är att belägringen kommer att bestå, att vi kommer att lämnas ensamma att möta hunger och ruin under parollen:”Kriget är över”. Vi fruktar att världen än en gång ska glömma vår sak, att vår smärta ska förvandlas till en gammal historia på kvällsnyheterna, medan vi kämpar för att samla ihop de trasiga bitarna av våra liv mellan spillrorna och gravarna. Vi vill ha fred, men fred med rättvisa, vi vill inte leva som före kriget, som om ingenting hade hänt, utan ansvar eller garantier för att denna mardröm aldrig kommer att återvända. Vi fruktar att de fördrivna kommer att stanna kvar i tält och på gator utan några hem att återvända till, att människor kommer att få höra ”Återvänd”, men återvända vart? Till städer som inte längre är städer, till hem som nu bara existerar som skuggor i minnet. Vi, folket i Gaza, har lärt oss att ”slutet på kriget” inte betyder överlevnad, det betyder ännu ett stadium av tålamod, ännu ett försök att fortsätta leva trots allt som är trasigt inom och utanför oss. Vi vill att kriget verkligen ska ta slut, men att det ska sluta med verklig fred, med rättvisa, med frihet, med värdighet som återupprättar det liv och den mänsklighet som stulits från oss.

Min mor, som förlorade tre av sina brorsöner i detta krig, vars fyra bröders hem totalförstördes, och vars hela familj nu bor i tält i al-Maghazi och vars barndomshem bombades till damm, berättade för mig: ”Nyheten om vapenvilan kom som ett sista andetag i en bröstkorg som var utmattad av väntan. Detta beslut kanske inte innebär att vi får tillbaka de som vi har förlorat, eller att vi inte kan återuppbygga det som har förstörts, men det ger Gazas folk en stunds vila, en tyst minut efter krigets oväsen.Jag känner lättnad, men också försiktighet. Vi har känt till denna tystnad förut, och vi vet hur bräcklig den är när rättvisan inte skyddar den. Jag hoppas att denna vapenvila markerar en verklig början, inte bara en tillfällig paus, en början för att återuppbygga det som har krossats i både sten och ande.”Jag ska inte sticka under stol med att när jag först hörde talas om vapenvilan var mina känslor djupt blandade mellan glädje och sorg. En överväldigande smärta och sorg tog över mig, eftersom människors lidande fortsätter även efter nyheten om vapenvilan. Samtidigt fanns det en känsla av lättnad och glädje över att detta folkmord äntligen skulle upphöra, att blodsutgjutelsen skulle få ett slut och att det inte skulle bli någon mer fördrivning, förnedring eller berövande av grundläggande mänskliga rättigheter. Vi hoppas att de kommande dagarna kommer att ge mer fred och tröst till alla människor i Gaza. Trots allt är denna vapenvila verkligen ett positivt steg, eftersom folket i Gaza är i desperat behov av att andas ren luft, att sova utan ljudet av bomber, att få medicinsk vård, att äta och att få sina enklaste rättigheter återställda. Där det finns glädje finns det också sorg. Det finns hopp, men också försiktighet. För många betyder en vapenvila inte fred förrän de ser en verklig förändring, tills de sårade får sin rätt att resa för att få vård, tills de som befinner sig utomlands kan återvända till sina familjer, tills alla våra fångar är befriade från israeliska fängelser, tills sjukhus, skolor, vägar och hem återuppbyggs.

Vi vill att biståndet ska komma in, att priserna som har stigit vansinnigt, ska sjunka, och vi vill att arbetstillfällena ska återställas, eftersom så många har förlorat sitt arbete och nu överlever enbart på humanitär hjälp. Vi vill ha livet tillbaka till oss. Hur mycket jag längtar efter att se Gazas gator hela igen. Hur mycket jag saknar de många vänner som förlorade sina liv i detta förbannade krig. Jag tittar på deras foton och viskar: Kan de döda höra mig? Jag saknar er så mycket, mina vänner. Detta krig har lämnat ett ärr som aldrig kan suddas ut. Vi står fortfarande inför katastrofen med ett kollapsat hälso- och sjukvårdssystem. Det kommer att ta lång tid att återuppbygga det som avsiktligt förstördes, men vi kommer att vänta. Vi kommer att vänta på att Gaza ska återvända, vackrare än någonsin. Och att veta vad som kommer härnäst.

Här är de tidigare artiklarna från Internationalens medarbetare i Gaza:

”Hej, jag heter Malak Abuhamda och det här är min historia inifrån Gaza” – Internationalen”.

Malak Abuhamda: ”Jag berättar med smärta hur jag nästan förlorade min lillebror Mahmoud” – Internationalen.

Berättelser inifrån Gaza – Från en avhuggen hand växer en dröm fram – Internationalen

Ahmed… När hungern blir till tystnadens språk – Internationalen

Trädets sista skugga – Internationalen

SOS Gaza – där skadade och döda får dras av åsnekärror – Internationalen

Stöd Internationalen på plats inne i Gaza! – Internationalen⸻

Hur ska barnen i Gaza klara skolan i tältlägren? – Internationalen

När frön planteras bland tälten… växer livet – Internationalen

I Gaza väntar inte kärleken på att freden ska återvända – Internationalen

Duha har tvingats flytta nio gånger – Internationalen

Mallak Abuhamda, från Gaza, gäst i I-studio-podden: ”Det här är vårt land, inte Israels” – Internationalen