Publicerad 21 okt 2025 kl 07.15
Amelia Adamo har drabbats av bröstcancer.
Nu skriver hon själv om sjukdomsbeskedet och känslorna.
Amelia Adamo fick cancerdiagnosen i oktober, precis efter att hon föreläst om Rosa bandet. Foto: EERO HANNUKAINEN/IBL
Dela artikel
Kopiera länk
Länk kopierad
På sistone har jag fått använda min stora förmåga att dissociera, ett ord som betyder mental flykt från känslor och tankar. Under sorgeåret med Lucio lärde terapeuten mig att jag skulle dröja i smärtan, det vill säga inte dissociera. Jag skulle ta tag i mina känslor, fördjupa mig, inte fly. Då tränade jag på det.
Men nu är det tvärtom. Nu är det bra att jag distraherar mig, tänker på annat och använder mig av min förmåga att inte grotta ner mig i oro.
För jag har fått bröstcancer. Jag är en av drygt 9 000 (2023) som årligen insjuknar. Men som också kan glädja sig åt vetskapen om att nio av tio blir botade. Sverige är framstående när det gäller behandling av bröstcancer.
Inuti mig växte tumören som jag då var ovetande om.
Amelia Adamo önskar att även äldre kvinnor kallades till screening för bröstcancer Foto: Peter Knutson
När det här skrivs ska jag börja min cellgiftsbehandling och sedan blir det operation, har doktorn sagt. Allt detta kom till mig just när Rosa bandet-kampanjen inleddes i oktober hos Karl Fredrik på Eklaholm, designern av årets rosa band. Ödets ironi är att jag på kampanjdagen stod stolt och berättade om hur och varför jag startade Rosa bandet-tidningen för Amelia år 2001. Inuti mig växte tumören som jag just då var ovetande om.
Dagen därpå punkterades mitt bröst och vävnadsproverna berättade att jag har cancer. Hade man kunnat upptäcka min cancer tidigare? undrar jag. Jag är ju så gammal att jag inte kallats till mammografi på tre år. Beslutet om att inte kalla kvinnor till mammografi efter 74 års ålder tror jag har ekonomiska motiv. Vad vill Socialstyrelsen? Att vi ska dö undan? Men vi kostar nog mer i behandling när vi väl kommer till läkaren än om cancern konstaterats tidigare. För att inte tala om lidandet. Andelen kvinnor över 75 som drabbas av bröstcancer är mycket hög.
En sak vet jag alldeles säkert: jag är i de bästa av händer.
Och hur mår jag? Den frågan har jag fått eftersom jag inte mörkat det som hänt mig. Men jag vet inte riktigt vad jag ska svara. När Lucio dog ifrån mig var svaret på hur-mår-du-frågan lätt. Det var nattsvart och horisonten nästan obefintlig. I dag finns en horisont och jag mår ännu inte dåligt. Så vad ska jag svara? Jag bär på en svår sjukdom och jag dissocierar till max.
Jag flyr, sysslar med annat, dröjer inte i smärtan. På tre dagar har jag konsumerat ”Fadren”, ”Bolero” och ”Sentimental value” – två teaterpjäser och en film.
Mitt liv har alltid levts framåt och nu handlar det i allra högsta grad om min nutid. Vad kommer att hända? En sak vet jag alldeles säkert: Jag är i de bästa av händer.
To be continued som det heter i tv-serier.