Publicerad 22 okt 2025 kl 05.00

”Rekviem för en mor” är Elisabeth Åsbrinks sorgebok efter mammans död.

Annina Rabe möter bilden av en karismatisk och komplicerad kvinna. 

Elisabeth Åsbrink sätter ord på sorgen efter sin mammas död.

Foto: Sören Vilks / Polaris

Öppna bild i helskärm

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.

Foto: PRIVAT

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Hur sätter man ord på sorg och varför? Över trettio år sedan min mamma dog och tretton år sedan min pappa gick ur tiden, och fortfarande dras jag ofelbart till litteratur som handlar om sorg. Vad är det jag söker, nu efter så många år? I början handlade det nog mycket om identifikation, mer än vad man borde erkänna som litteraturkritiker. Jag ville hitta orden för allt det jag kände. Numera brukar jag tänka att det är ett mer litterärt intresse för hur sorg och förlust kan gestaltas. Fast jag vet inte vem jag lurar. En del av mig vill fortfarande bara girigt åt den där hårda, svarta och obegripliga sorgekärnan.

Foto: Polaris

Öppna bild i helskärm

Elisabeth Åsbrink rekommenderas av en vän att läsa Roland Barthes ”Sorgedagbok” efter sin mammas bortgång. Hon gör det, men hittar inte det hon söker. Hon är inte Roland Barthes, och hans maman är definitivt inte hennes: ”Den kärlek han rör vid, själva essensen i hans förlust när hon dör, blir för mig en vägg.” Om att stångas mot den väggen handlar en stor del av hennes egen sorgebok, den tunna ”Rekviem för en mor”. Det är tungt och svårt att sörja någon man vet att man har älskat. Men om den som dör dessutom är någon man har haft ytterst ambivalenta känslor inför, ja rentav är heligt förbannad på, blir ju sorgen så oändligt mycket mer komplicerad. 

Elisabeth Åsbrink beskriver inte i första hand förlusten efter sin mamma; det är i mångt och mycket saknaden efter en mamma som ekar från sidorna. I korta precisa texter framträder bilden av en karismatisk och komplicerad kvinna som varit allt annat än lätt att ha som mor. Moderns ständiga hot om självmord präglar Åsbrinks uppväxt. Två gånger gör hon också verklighet av hoten. Hon är lynnig, kritisk och dömande, rent elak ibland. Men framför allt är det tystnaden kring vissa ämnen: familjens judiska bakgrund som aldrig får nämnas. Inte heller dotterns ungerska pappa. Den som har läst Åsbrinks fiktionaliserade familjehistoria ”Övergivenheten” får en fylligare bakgrund till den såriga historien än vad som ges här. Det här är inte en bok om Elisabeth Åsbrinks mamma – det är en bok om hur en dotter hanterar förlusten av någon som väcker lika mycket okontrollerad vrede som ömhet.

Är ämnet så stort och svårt att man bara kan närma sig det i korta stycken?

Hur sätter man ord på sorg och varför? När jag läser den här pregnanta boken funderar jag över varför så mycket sorgelitteratur är skriven i det kortfattade och sparsmakade formatet. Är ämnet så stort och svårt att man bara kan närma sig det i korta stycken? Jag tycker mycket om ”Rekviem för en mor”; hur den rått och osentimentalt visar de mer taggiga sidorna av sorg. Hur den stundtals ändå vågar släppa in ett visst mått av sentimentalitet. Men jag kan ändå inte låta bli att undra över allt det som utelämnats från de glesa vita sidorna. 

ROMAN

ELISABETH ÅSBRINK

Rekviem för en mor

Polaris, 112 s.

Visa mer

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.