Publicerad 22 okt 2025 kl 10.18Uppdaterad kl 10.26

Kaliber i P1:s granskning av förgiftningsskandalen i Kallinge innehåller ett stort journalistiskt frågetecken.

Axel Björklund, ansvarig utgivare på SVT:s Uppdrag granskning, påtalar skillnaden mellan moral och juridik.

Axel Björklund, ansvarig utgivare på Uppdrag granskning, riktar skarp kritik mot Kaliber i P1.

Foto: Privat

Öppna bild i helskärm

Kaliber i P1:s senaste granskning handlar om Försvarsmaktens roll i PFAS-skandalen.

Foto: HENRIK ISAKSSON / IBL

Öppna bild i helskärm

KULTURDEBATT. Lyssnar på senaste Kaliber i P1 – och känner hur blodtrycket stiger.

Det är en sensationell historia: hur brandskum läckt ut i grundvattnet och riskerat att göra människor allvarligt sjuka.

Men det jag fastnar vid är inte främst skandalen i sig, utan besluten Sveriges Radio fattat längs vägen.

I en ljudinspelning från 2019 avslöjar flottiljchefen hur Försvarsmakten, varje dag under 30 års tid (ja, alltså över 10 000 dagar), ”provskjutit” brandskum rakt ut i naturen.

Så här gick det till: under en telefonintervju säger flottiljchefen inte mycket – förnekar regelbrott, slingrar sig. Men han glömmer bort att lägga på luren. Efter samtalet fångar reportern hur han pratar med myndighetens kommunikationschef. Då kommer sanningen fram, i ett uppsluppet samtal kolleger emellan.

Den inspelningen har Sveriges Radio suttit på i sex år, berättar de nu.

Jag blir upprörd, inte bara över skandalen, utan över Sveriges Radios rädsla för att möjligen riskera en rättsprocess.

Samtidigt har en rättsprocess pågått i Högsta domstolen, för att avgöra ansvaret för dem som blivit sjuka av skummet. Där hade just den här informationen kunnat vara en viktig pusselbit.

Men enligt SR skulle inspelningen kunnat utgöra olaga avlyssning.

Kanske har de rätt, rent juridiskt. Vi kan återkomma till det. Men ett ansvarigt utgivarskap handlar inte bara om juridik, utan också om moral. Om ett oavvisligt allmänintresse.

Vi talar om sjuka människor, en förgiftad miljö, förstört grundvatten – och en sanning som legat gömd i åratal.

Först nu, när preskriptionstiden gått ut, får vi höra den.

Att vänta sex år med att berätta vad man vet är ett mycket högt spel med lyssnarnas förtroende.

Om frågan vore moralisk hade man naturligtvis inte kunnat spela upp klippet i dag heller.

Att vänta sex år med att berätta vad man vet är ett mycket högt spel med lyssnarnas förtroende.

Jag blir upprörd, inte bara över skandalen, utan över Sveriges Radios rädsla för att möjligen riskera en rättsprocess.

För misstaget – att inte lägga på luren – gjordes ju av motparten.

Det krävs uppsåt för olaga avlyssning. Någon ”oaktsam” variant finns inte i lagboken. Alltså: lagen kräver inte att reportern ska lägga på luren när situationen uppstår.

Ian Wachtmeister anmälde SVT.

Foto: ROGER TILLBERG / STELLA PICTURES

Öppna bild i helskärm

Ett parallellfall var då TV4 sände ett motsvarande klipp där det den gången var Bosse Ringholm som glömde lägga på luren. Även Uppdrag gransknings föregångare Striptease var inblandat i en liknande situation då Ian Wachtmeister glömde bort att han bar en mikrofon. Wachtmeister anmälde men åklagaren konstaterade att Janne Josefsson inte begått något brott.

Men låt oss leka med tanken: om Försvarsmakten, i stället för att ta ansvar för sina utsläpp, skulle välja att anmäla Sveriges Radio – och mot mina antaganden faktiskt vinna?

Ja, så skulle det kunna gå.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka: vore det inte värt risken?

Att ta böterna, om det skulle krävas, och samtidigt veta att sanningen nådde ut.

För det är faktiskt journalistikens uppgift.

Av Axel Björklund

Axel Björklund är ansvarig utgivare på SVT:s Uppdrag granskning.