Publicerad 27 okt 2025 kl 12.39Uppdaterad kl 15.06

Polisen har både omorganiserats och vuxit kraftigt – inte konstigt att det har påverkat myndighetens resultat, skriver Pia Lindberg, tidigare ansvarig för Polisens nationella enhet, HR-kompetens, i en replik på Patrik Kronqvists senaste krönika.

Rikspolis Petra Lundh

Foto: IDA ÅKESSON / SPA

Öppna bild i helskärm

Detta är en extern replik på en text från ledarredaktionen. Expressens politiska hållning är liberal.

Patrik Kronqvist skriver i en ledare i Expressen den 25 oktober att polisen smiter undan sitt ansvar. Utöver Riksrevisionens senaste granskning tycks Kronqvist bygga inlägget på Hanne Kjöllers bok Polis – så funkar det! (inte), som lämnar en del övrigt att önska vad gäller förståelse och journalistisk bakgrundskontroll.

Det ska inte stickas under stol med att svensk polis har sina utmaningar med det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet. Men det som vare sig Kronqvist eller Kjöller verkar förstå vidden av är de konsekvenser som politikens ambitioner, med såväl myndighetsbildningen 2015 som polistillväxten, har fått på polisverksamheten och inte minst på resultaten. 

De verkar inte heller förstå att medlen som politiken ”gödslat” med till stor del har gått till att kraftigt bygga ut polisutbildningen och på olika sätt rigga myndigheten för att attrahera, introducera och ta om hand de 12 000 personer som sedan 2015 har anställts. En tillväxt som skett parallellt med att Sveriges genom tidernas största myndighetssammanslagning genomdrevs. 

När Kronqvist upphöjer Kjöllers bok som ”en utmärk bok”, blir det nästan komiskt då varken Kjöller eller Kronqvist verkar förstå vad som faktiskt händer när man slår samman 23 myndigheter i en, och samtidigt förväntar sig att detta monster till myndighet, utöver att fungera, också ska matas med kravet att växa med 10 000-tals anställda. 

Poliser ägnar i dag stor del av sin tid åt att introducera, instruera och handleda nya kollegor.

Jag har under mitt snart 40-åriga yrkesliv både lett och genomlevt flertalet omorganisationer i staten och det jag lärt mig är att även den minsta omorganisation orsakar stora, inte sällan påfrestande, konsekvenser för verksamheten som berörs. 

Förmågan att prestera bromsas upp och det tar inte sällan år att komma upp i den ”produktion” som avsågs, och då pratar vi mindre omorganisationer som berört max ett 1000-tal medarbetare på en geografiskt avgränsad yta med relativt enhetliga och enkla arbetsuppgifter.

Inte, som i fallet Polisen, 10 000-tusentals anställda utspridda över hela landet med ett extremt utmanande och diversifierat brottsbekämpande uppdrag, vilket skulle få den mest luttrade och förändringserfarne statstjänsteman att blekna. 

När Kronqvist och Kjöller ondgör sig över att stödet växt mer än kärnverksamheten, och att HR i det avseendet sticker ut, kan jag av erfarenhet gå i god för att detta monster till myndighet under dessa 10 år hade behövt mer HR.

Den som sätter sig in i Polismyndighetens HR-verksamhet inser snart att huvuddelen av dem som utbildar svensk polis är anställda på just HR, och där utgör en stor andel av det totala antalet HR-anställda. 

Räknar man bort dem samt dem som fort- och vidareutbildar myndighetens cirka 25 000 poliser (instruktörer som också de är anställda på HR) så skulle jag våga påstå att Polisen har en, i förhållande till antal anställda, relativt liten HR-verksamhet. 

Annons

Kronqvist och Kjöller borde utan större fantasi kunna gissa vad övriga HR-anställda, som inte utbildar poliser, har ägnat sig åt sedan 2015!

Att växa så kraftigt som Polisen har gjort är en enorm påfrestning. Inte bara för att det faktiskt gör ont att växa, utan också för att tillväxt drar fokus och resurs bort från basuppdraget. 

Poliser ägnar i dag stor del av sin tid åt att introducera, instruera och handleda nya kollegor. Polisen har en extremt ”ung” poliskår och att bli riktigt vass på sitt jobb sker som vi vet inte i en handvändning, inte heller för poliser. 

Förstår man inte konsekvenserna som följer av det så har man inte heller förstått hur tillväxt funkar. 

Att avslutningsvis påstå att det skulle vara Petra Lundh som vill ha fler poliser är ett tydligt tecken på skribentens bristande förståelse för hur svensk statsförvaltning ”funkar”. Det är inte myndighetschefer som sätter målen för svensk politik, det gör regeringen. 

Följaktligen är det inte Petra Lundh som vill att Sverige ska nå EU-snittet vad gäller andel poliser per 100 000 invånare. Ett mål som Sverige för övrigt inte är i närheten av (vilket kanske kan ge en hint om varför Sverige i ett EU-perspektiv sticker ut vad gäller brottsstatistik).

Pia Lindberg

tidigare ansvarig för Polismyndighetens nationella enhet, HR-kompetens

LÄS MER: Polisen smiter från sitt ansvar för gängkriget