Publicerad 26 okt 2025 kl 14.00Uppdaterad 27 okt kl 15.16

LeMarcs låtskatt har blivit musikteater på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Jens Liljestrand minns inte när han senast grät i en teatersalong.

Orkestern som understödjer känslostormen.

Foto: Sören Vilks

Öppna bild i helskärm

Hela ensemblen i LeMarc.

Foto: Sören Vilks

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Ibland föds magiska ögonblick – bokstavligt – genom en olyckshändelse. Johannes Kuhnke skadade foten för några veckor sedan och sitter därför i rullstol under urpremiären av ”LeMarc. Det som håller oss vid liv”. Den visuella effekten av skådespelaren i rullstol, vilket alltså inte är ett scenografiskt grepp utan en praktisk nödvändighet, gör det som på papperet ser ut som en lite ljumt publikfriande föreställning till något rent sublimt.

Ingen har som Peter LeMarc skrivit och framfört sånger om stukade, brutna människor, oförmögna att bara resa sig och gå. Sverige blir i hans texter ett enda stort Trollhättan, födelsestaden med dess gamla verkstadsindustrier, och evigt frambrusande älv, ändhållplatsen där drömmarna rostar sönder, där ”vägen låter oss längta / men den far oss förbi medan vi står och väntar”.

När nu Stadsteatern i Ole Anders Tandbergs regi samlar LeMarcs sångskatt från fyra decennier för en scenföreställning har man inte försökt sig på att knåpa ihop en historia som ska hålla ihop låtarna. I stället får låttexterna fungera som en enda lång dikt, en poesi om sorg, frustration och sårbarhet, med korta glimtar av eufori och hoppfullhet innan vardagen drar oss tillbaka ner i dyn.

Och herregud vad det funkar bra. Vi möter sex ensamma själar i en glädjelös scenografi som kan vara en tråkig föreningslokal, en ödslig pub, en begravning dit nästan ingen kom. Med hjälp av en liten och glåmig orkester glider sångerna in och ut ur varandra, skapar nya sammanhang och situationer. Den blommar ut i en livsbejakande känslostorm, som när Rennie Mirro och Frida Hallgren låter erotiken flöda i ”Vänta dig mirakel”, som genast dras ner på jorden när Gerhard Hoberstorfer och Lina Englund blir ett käbblande par i ”Det finns inga mirakel”.

Han sjunger hjärtat ur bröstet i sin sång om Evelina.

LeMarcs texter påminner om Kristina Lugns i sin bedrägliga alldaglighet och stråk av ångestriden galghumor. Men de är mer repetitiva i sin natur, och efter två timmar börjar grundackordet av patetik och självömkan klinga väl jämtjockt, särskilt som allt annat på scen drar mot det monotona och dystra, som kostymeringens murriga nyanser av brunt, lila, mörkgrönt. Samtidigt är det så konstnärligt och begåvat genomfört, som i Sara Jangfeldts solonummer i början på andra akten, att det aldrig blir såsigt och tråkigt, bara hudlöst, trösterikt och sant.

Och, igen, Johannes Kuhnke, som i sin rullstol på något oförklarligt sätt blir kvällens stora stjärna, en kongenial representant för den vingklippta lemarcska människan. Han sjunger hjärtat ur bröstet i sin sång om Evelina, den förlorade kärleken med rosen på sitt skulderblad, och sällan har en skadad fot lyft ett teaterögonblick till sådana höjder.

”Jag ska gå hel ur det här”, sjöng Peter LeMarc i sitt genombrott 1987. Efter en kväll med hans livsverk på scenen (drygt 60 låtar och då saknar jag ändå ”Drivved”, men det gör jag ju alltid) undrar jag om det inte är ännu viktigare att låta sig själv gå sönder. Jag minns inte när jag senast grät öppet i en teatersalong.

TEATER

LEMARC
Av Peter LeMarc

Dramatisering Ole Anders Tandberg

Regi och scenografi Ole Anders Tandberg

Koreograf Anna K och Mattias Lundmark (steppnummer)

Kostym Matilda Hyttsten

Ljussättare SUTODA

Ljud Anton Sundell

Mask Johanna Ruben
Musikalskt ansvarig Leif Jordansson
Medverkande Gerhard Hoberstorfer, Rennie Mirro, Frida Hallgren, Lina Englund, Johannes Kuhnke och Sara Jangfeldt

Kulturhuset, Stadsteatern
Speltid 2.5 t.

Visa mer

Jens Liljestrand är författare och medarbetare på Expressens kultursida.