Publicerad 29 okt 2025 kl 11.00
Aase Berg kallar sin kritiker för fitta och Sigge Eklund liknar sin med någon som bajsar offentligt.
Joel Halldorf skriver om fenomenet att personer med stort kulturellt kapital hämnas sina recensioner.
Sigge Eklund.
Foto: Anton Gymark
Öppna bild i helskärm
Aase Berg.
Foto: Janerik Henriksson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Öppna bild i helskärm
DEBATT. Författare har alltid föraktat recensenter. Strindberg tyckte de hade för mycket makt, Wilde suckade över deras brist på bildning och Flaubert skrev syrligt till en vän: ”En man blir kritiker när han inte själv kan bli konstnär.”
Men den som recenseras tiger still, det har alltid varit en hederssak. Trots att det sved – ja, mer än så: i det gamla ekosystemet hade recensenterna en sån status att deras omdöme kunde skapa eller avsluta ett författarskap.
Så är det inte längre. I slutet av 1900-talet dog kritikern som kommersiellt relevant smakdomare, ersatt av tidningarnas topplistor, Amazons läsarrecensioner och influencers rekommendationer.
Trots det svider dåliga recensioner fortfarande. Om inte i plånboken, så för egot. Och i det nya ekosystemet kan kränkta författare ge offentligt utlopp åt sin bitterhet.
De svarar inte på recensionerna – men de hämnas på recensenterna.
Sigge Eklund ägnade nyligen ett segment av sin podd åt Gunilla Brodrejs recension av hans pjäs ”Bolero”. Hon liknas, i en grafisk parafras på Flaubert, vid en person som uträttar sina behov offentligt för att få lämna spår i offentligheten.
I sina publicerade dagböcker kallar Aase Berg recensenten Selma Brodrej för en ”karriärklättrande kulturmedelklassfitta” som straff för en dålig recension.
Maktbalansen är värd att notera. Sigge Eklund är regissör, författare och Sveriges mäktigaste poddare. Berg är en etablerad författare med starka nätverk som kallar sig feminist, men angriper en 30 år yngre kvinnlig skribent.
I båda fallen är de kränkta författarnas kulturella kapital större än de recensenter de ger sig på. Skulle de vågat annars?
Poddar, sociala medier och autofiktiva dagböcker erbjuder format som passar denna hämndprosa. Och grindvakterna har bytts ut: griniga redaktörer som vill hålla höjd i spalterna har ersatts av algoritmer som älskar känslor.
Denna omvandling av offentligheten berövade först kritikerna deras makt; nu gör den dem till villebråd för ilskna författare.
Man anar en utveckling där det kulturella samtalet dränks i den kloak av mörker och bittra oförrätter som redan förpestat politiken.
Risken är att vi får en recensionskultur där status spelar en ännu större roll än tidigare. Att författare som inte kan konsten att mingla sågas, medan mediokra poddare hyllas.
Att kritisera en mäktig författare har aldrig varit riskfritt, men vem gör det frivilligt när man kan bli content för kränkta författare som tar heder och ära av sin kritiker?
Man anar en utveckling där det kulturella samtalet dränks i den kloak av mörker och bittra oförrätter som redan förpestat politiken. Känslor i stället för åsikter, privata fejder i stället för principiella diskussioner – och underhållningsvåld för att sminka över det faktum att allt färre bryr sig om innehållet.
Alla dras till ett bra bråk, men det är värt att försöka stå emot denna hämndkultur. Annars reduceras kulturlivet till en klubb där skvallret håller lite högre verkshöjd än i resten av samhället.
Joel Halldorf är professor i kyrkohistoria på Enskilda Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida.