Publicerad 29 okt 2025 kl 05.00Uppdaterad kl 11.33
Veronica Maggio långfilmsdebuterar i nya ”7 steg”.
Lovis Bratt Deland önskar att hon hade slutat på topp.
Veronica Maggio har skrivit manus till, och spelar i ”7 steg”.
Öppna bild i helskärm
Joel Spira och Veronica Maggio i ”7 steg”.
Öppna bild i helskärm
KOMMENTAR. Skulle inte Veronica Maggio ”sluta åka taxi utan skyltar”? Sluta ”leta efter kaos eller fylla”? Börja ”lägga sig i tid”, ”gå i terapi”?
Framför allt, skulle inte Veronica Maggio ”va bra”?
När ”Hädanefter” släpptes för drygt ett decennium sedan utlovade Maggio en karaktärsutveckling. Det var slut med övernattningar i främmande lakan och ”Lucy in the sky”. Hon hade passerat 30-strecket, blivit morsa och kunde efter framgångarna med ”Satan i gatan”, följt av lika uppskattade ”Handen i fickan fast jag bryr mig”, göra precis vad hon ville. Välförtjänt.
Men så blev hon rastlös. Sedan dess har låt efter låt handlat om att förbli relevant – musik med Hov1, Miriam Bryant, till och med SJ har hon samarbetat med.
Och vid 44 års ålder är Maggio mer av en sellout än någonsin.
Redan tio minuter in i ”7 steg” står det klart vad som är fel med projektet.
Tillsammans med regissören Andreas Öhman långfilmsdebuterar hon nu med filmen ”7 steg” – två timmar drama om rotlöshet och anknytningsproblematik. Hon har både varit med och skrivit manus, delvis självbiografiskt, och spelar huvudrollen Elle.
Maggio, eller Elle då, bryter ner kärleken i sju faser: förälskelse, första hindret, första ”jag älskar dig”, vardag, bråk och nytändning. Vad det sjunde steget innebär håller hon inne med. Josef (Joel Spira) faller direkt för kosmopoliten Elle och hennes galna hårfärger, impulsivitet och mystik.
Men redan tio minuter in i ”7 steg” står det klart vad som är fel med projektet.
Veronica Maggio i rollen som Elle. Joel Spira som Josef.
Foto: Andreas Ohman
Öppna bild i helskärm
Elle och Josef befinner sig inte bara i kärlekens stad – Paris – utan också mitt i steg sex: nytändningen. Fest, stulna spritflaskor, Eiffeltornet och så plötsligt en limousin längre ned på gatan. Elle får för sig att de ska be om lift.
Hon knackar på rutan, det kan väl inte skada att fråga? Kan inte chauffören skjutsa henne och hennes sällskap, två unga in love?
”You’re not that young”, svarar han.
”Satan i gatan” är självklar i en framtida upplaga av kulturkanon.
Såväl min första fylla som min första kyss skedde till tonerna av Veronica Maggio. Den första konserten jag såg själv – inte som i ensam, utan som i föräldrafritt – var en med Veronica Maggio. Fortfarande spelar vi ”Välkommen in” på fest, precis som ”Jag kommer”, ”Vi kommer alltid ha Paris” och ”Inga kläder”.
”Satan i gatan” är självklar i en framtida upplaga av kulturkanon. Just därför blir fallet hårt när hon gör musik om… tåg? Eller skriver och spelar i en medioker film om vuxna med grönt hår.
Det för sent att sluta på topp. Det verkar som att hon kommit till insikt om det också, och därför låtit skapa en film där hon kan lajva sig själv, fast under nytt namn.
Men även Elle är för gammal för att leva som hon gör. Något inte bara limochauffören utan också Elles syster påpekar mot slutet av ”7 steg”.
Och som tittare kan jag inte annat än hålla med.
Lovis Bratt Deland är kulturskribent och debattredaktör.