Publicerad 15 aug 2025 kl 14.00
Varning alla romantiker! Se ”Materialists” på egen risk.
För under den glossigt lyxiga ytan väntar ingen vanlig romcom, utan snarare en krass djupdykning i nutida dejtingekonomi.
Dakota Johnson i ”Materialists”.
Foto: Atsushi Nishijima / Atsushi Nishijima
Dakota Johnson.
Foto: Atsushi Nishijima / Atsushi Nishijima
Dakota Johnson och Pedro Pascal.
Foto: Atsushi Nishijima / Atsushi Nishijima
Så bra är ”Materialists”
Genre: Romantisk dramakomedi (USA)
Av: Celine Song.
Med: Med Dakota Johnson, Pedro Pascal, Chris Evans, Zoe Winters.
Längd: 1:57.
Från: Barntillåten.
Premiär: På bio 15/8.
Visa mer
Dakota Johnson spelar Lucy, en professionell matchmaker som behärskar algoritmen till sådan fulländning att hennes arbete redan resulterat i nio äktenskap. Något som firas med glittrig tårta på New York-kontoret – en behaglig boutique-miljö där personalen (snygga kvinnor runt 30) vant pratar relationer i termer av ”non-negotiables” och att ”checka alla boxar”.
Men fingertoppskänslan till trots eller kanske just på grund av den, så förblir Lucy själv en evig bachelorette. Tills den dag hon på ett bröllop möter både sitt gulliga ex John (Evans), en catering-servitör med skådespelardrömmar, samt Harry (Pascal) – en stilig finansman med tydliga Mr Darcy-kvaliteter.
Allt är därmed som upplagt för romantiskt triangeldrama med förvecklingar, men i stället passerar filmen initialt som ett stycke anti-romantik med fokus på tvåsamhetens transaktioner.
Det kan låta cyniskt, men det är inte fel.
Framför allt inte i en tid då olika dejtingsåpor tycks locka mer än någonsin, samtidigt som det skrivs artiklar om hur tinderlandskapet allt mer förvandlat även kärleken till en handelsvara.
Men ”Materialists” är inte så kritisk som man skulle kunna tro. Snarare är den uppriktigt problematiserande, och det är svårt att tänka sig en filmskapare mer lämpad för den uppgiften än Celine Song, 36. Inte bara för att hon 2023 slog igenom med det romantiska Oscarsnominerade dramat ”Past lives”, utan för att hon själv jobbat som matchmaker i New York på 10-talet.
Jag får därför anta att kravlistorna på en partner inte bara är syrligt underhållande, utan också någorlunda autentiska. Attraktionskraft, uppväxt, utbildning och pengar vägs mot varandra i en balanserad ekvation. Det är, som Lucy säger, ”bara matte”.
Men det är också en värld där en man kan beställa en kvinna på 27 år med ett bmi under 20, medan kvinnorna i sin tur kan rata varenda kille som inte når mer än 180 cm över havet.
Riktigt så kräsen föreställer jag mig inte dejtingvärlden i allmänhet. Men på det förmögna Manhattan? Absolut.
Lucy själv tycker inte ens att hon är en tillräckligt bra match för den statusmässigt perfekte Harry. Men skäms också över att hon en gång lämnade John för att han var så fattig att de knappt hade råd att fira på restaurang. Det är komplicerat, och filmen illustrerar med realism hur pass mycket pengar kan påverka ett förhållande, hur fullt av kärlek det än är.
Det betyder inte att romantiken är död. Tvärtom.
Efter alla vändningar i ”Materialists” framstår det snarare som att ett välinformerat kärleksval inte alls behöver vara känslokallt, utan kanske är det mest romantiska av allt.