Publicerad 1 nov 2025 kl 17.00

En ny generation unga vuxna verkar trivas alltför bra med att bo hemma.

I vissa grupper är det till och med en trend.

Katarina Muhr är bekymrad över fenomenet ”hemmapojkar”.

Andelen vuxna som bor kvar i föräldrahemmet har ökat.

Foto: Shutterstock

Öppna bild i helskärm

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Från barndomens lantliga somrar minns jag att det fanns så kallade gammpojkar, sedan länge vuxna hemmasöner med den sortens utsvultna aura som får en att förstå varför ”Bonde söker fru” var ett rent livsnödvändigt tv-program för ensamma män på landsbygden innan nätdejtingen tog fart. 

Även mitt tioåriga jag kunde liksom förstå att det var ett misslyckande att bo med mamma och pappa, trots att man närmade sig fyrtio. 

Men det här håller på att förändras. 

I USA bor var tredje vuxen mellan 18 och 34 år hemma hos sina föräldrar – och män gör det betydligt oftare, enligt den amerikanska folkräkningsbyrån och Pew research center.

I Sverige bor runt var femte person mellan 20 och 27 hemma, enligt Hyresgästföreningens rapport Unga vuxnas boende 2025. Enligt samma rapport har andelen unga vuxna som bor hemma nästan fördubblats på 25 år. 90 procent uppger att de är ofrivilligt hemmaboende.

Som ung bodde jag i diverse studentkorridorer, delade hus och lägenheter.

Vanliga förklaringar är att det saknas trygga bostäder och trygga anställningar. Det är helt enkelt omöjligt att flytta hemifrån, menar de. 

Personligen tycker jag att det låter som svepskäl för att få stanna i barndomshemmets bekväma kokong. 

Som ung bodde jag i diverse studentkorridorer, delade hus och lägenheter. Alltid i andra hand. Alltid med typ tre kronor kvar på kontot i slutet av månaden, för om det är något jag aldrig haft så är det en hög lön.  

Att få ett förstahandskontrakt finns fortfarande inte i min världsbild och min första bostadsrätt köpte jag när jag var 32 (vilket även var min första lägenhet med diskmaskin ska tilläggas). 

Skulle jag haft bättre ekonomi om jag bott hemma alla dessa år? Utan tvekan. Men min självständighet var viktigare än ett välmående sparkonto. 

Tyvärr verkar självständighetens värde ha devalverats. 

Det finns också ett nytt lager, en ny trend, i hemmaboendet i form av så kallade ”hub sons”  som skulle få självaste Freud att vända sig i graven. 

De vill vara sina mödrars hemmapojkar på heltid.

Begreppet ”hub son” är en ordlek mellan ”husband” och ”son”, vilket syftar på vuxna män som bor hemma och hjälper till med hushållssysslorna i stället för att ha ett vettigt jobb. Lite som en hemmafru. Vissa kallar sig till och med för ”trad sons” (en blinkning till ”tradwife”).

Det här är inte att förväxla med traditionen av italienska morsgrisar, mammonis, som bor hemma långt upp i åren och förblir beroende av mammas tjänster även efter att de flyttat ut. 

Nej, hub-sons sitter inte och gejmar medan mamma kommer med O’boy. De lagar mat och städar för sitt uppehälle som den flitigaste lilla husan. De vill vara sina mödrars hemmapojkar på heltid. 

Givetvis kan alla drabbas av ekonomiska trångmål eller en livskris och tillfälligt behöva flytta hem. Men att något så pinsamt som att vara roommate med mamma har blivit trendigt är svårbegripligt. Åtminstone för mig som växt upp med föreställningen om att man inte är vuxen på riktigt förrän man flyttat hemifrån. 

Katarina Muhr är journalist och krönikör. Hon skriver återkommande för Expressen. Katarinas debutroman ”Det stannar mellan oss” gavs ut våren 2025. I vår släpper hon romanen ”Den perfekta kvinnan.”