Världspianisten Roland Pöntinen känner sig som Beethoven i lyckliga stunder.
Anna Gullberg önskar att han skippat snacket helt och spelat fram sitt ”Sommar i P1” på flygeln istället.
Foto: Mattias Ahlm / SVERIGES RADIO
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Pöntinen är en enastående artist, med en karriär som bara tagit nya höjder sen debuten som 17-åring. Den världsscen finns inte som han inte spelat på, och mängden inspelningar är en musikalisk skatt.
En världsstjärna i den klassiska musikens alla finrum avslutar årets ”Sommar i P1”.
Men som sommarpratare är Pöntinen högst ordinär, det är ett surrigt potpurri av musikaliska minnen och människor, mest från det 80-tal som var hans genombrott.
Vi får veta att han älskar Chopin som sexåring och bildar ett Mahlersällskap som gymnasist. Det är småputtrigt, innerligt och ganska ad hoc.
Men varje gång han beskriver musikaliska upplevelser börjar han glöda – ”ädla pianodroppar som en nattvardskalk, som smält guld” och jag tänker att det allra bästa sommarpratet hade varit Pöntinen i en studio i Radiohuset, live med sin kompis flygeln, och en vild ström av musik som säger mer än ord.
LÄS MER: Bästa sommarpratare 2025 – betyg på ALLA Sommar i P1LÄS MER: Årets sommarpratare 2025 – här är hela listan