Publicerad 4 nov 2025 kl 05.00

I sin nya roman ”Författarinnan” återkommer Christine Falkenland till den medelålders kvinnans åldrande.

Martina Montelius önskar att fler kunde tänka på något roligare än vem som är kåt på vem.

”Författarinnan” är Christine Falkenlands nya roman.

Foto: Kristin Lidell / Wahlström & Widstrand

Öppna bild i helskärm

Martina Montelius är teaterchef, författare och skribent på Expressens kultursida.

Foto: OLLE SPORRONG

Öppna bild i helskärm

RECENSION. Christine Falkenlands litterära bilder är ofta djupröda, köttiga, tunga av mättade dofter. Erotiken ständigt närvarande, de outtalade maktordningarna likaså. Nya romanen ”Författarinnan”, om den medelålders Yvonnes stipendievistelse i ett hus fullt av rosor och klassisk musik, är släkt med tidigare verk som ”Själasörjaren” (2018) och ”Sfinx” (2011) – det är samma reflektioner kring åldrande, med vidhängande rädsla för att ha förslösat sitt liv, som återkommer. 

Foto: Wahlström & Widstrand

Öppna bild i helskärm

Yvonne är författare och skrivarkurslärare, men får inte fart på någon skrivprocess att tala om i det lantliga huset, där hon tilldelats det av död råtta vagt doftande ”Poe-rummet”. I stället dras hon allt djupare in i intriger med övriga författare på platsen – och i centrum står den blott 24-åriga Rebecka, som skrivit en enda, hyllad bok. 

Rebecka är sällsamt vacker och går omkring barfota med en ros bakom örat. Övriga författarkolleger är män i olika åldrar, bland dem den gifte Jovan, som är jämnårig med Yvonne och tidigare varit hennes älskare, och 28-årige Pierre, i vilken Yvonne blir betuttad. Vi har också den osalige, lätt stroppige Hektor, som medelst grimaser och sidoblickar ofta signalerar hur obekväm han är i den kittel av bultande kroppar han finner sig simmande i. 

Han spiller äggula på sig, ändrar ställning i de nednötta finmöblerna, verkar längta efter andra stimuli än all denna könsdoft. Det gör jag också till slut. Det är nog inte meningen, men jag tycker så synd om Rebecka. Vad hon än säger, känner eller spelar för stycken på flygeln är det som sexuellt attraktiv kvinna hon är betydelsebärande för sin omgivning. 

Männen är helt fixerade vid att få ligga med henne (så de får kanske inget skrivet de heller). Och Yvonne? Hon vill också vara nära Rebecka. Hon känner sig förfördelad av männen. Jovan kommenterar rakt ut att hon blivit äldre. Pierre är ingen vidare författare, tycker Yvonne, men skjuter ändå in lappar under hans dörr med ord om hur hans texter berör henne. Varför? Det är erotiken. 

Själv begriper jag inte det fasansfulla i att i stället bli lyssnad på.

Yvonne ifrågasätter sitt eget författarskap, om hon någonsin skrivit något bra – en mycket intressantare fråga än hur vacker hon är. Men mest vill hon ändå ha det Rebecka har: sexuell magnetism. Själv begriper jag inte det fasansfulla i att i stället bli lyssnad på, respekterad som yrkesperson, eller varför inte åtrådd på mer solida grunder än toppiga bröst. Det är en fråga jag länge grunnat på, men i den här romanen hittar jag inget svar.

I stället stupar Yvonnes längtan efter att vara Rebecka allt djupare ned i en sorts vampyrisk dödsdans. Falkenland kan sin form och utför den alltid väl. Men som jag önskar alla människor att få tänka på något roligare än frågan om hur många som är kåta på dem. 

ROMAN

CHRISTINE FALKENLAND

Författarinnan

Wahlström & Widstrand, 236 s.

Visa mer

Martina Montelius är teaterchef, författare och skribent på Expressens kultursida.