Titel: Trädgårdsmästaren och döden
Författare: Georgi Gospodinov
Översättning från bulgariska: Hanna Sandborgh
Det är verkligen eftermiddagens ensamma och disiga ljus som faller in i Georgi Gospodinovs ”Trädgårdsmästaren och döden”.
Vardagsrummet är tomt nu. Den skinnjackeklädda gamla pappan, som kom åkande till sonen i huvudstaden Sofia för att få hjälp att komma till läkare, dog hastigt och brutalt där av sin cancer. Kvar finns halvt lösta korsord. Och minnena, som det av den ständiga papparepliken: ”Ingen fara”.
Nu står sonen författaren själv näst på tur och det finns ingen längre att ropa på efter hjälp. Då skriver han, som besvärjelse och räddning, om sorgen efter en självklar tvåmetersfigur som dittills funnits varenda dag i hans liv.
Och allt Gospodinov skriver i ”Trädgårdsmästaren och döden” kommer direkt inifrån, utan att passera intellektet lika utförligt som i romanen ”Tidstillflykt”.
Det är en sorgebok som känns helt sann. Den är också känslomässigt randig, smärtan bor granne med lustiga historier.
Mänskligt, vackert och gripande, med en särskild sorts koncentration och skärpa. När den spännande pappafiguren oväntat uppenbarar sig i ett krusmyntablad, i flygplansmaten 12000 meter upp i luften, känner även jag smaken och får samtidigt fatt i ett eget minne.
Det här är helt enkelt en bok både detaljerad och öppen nog att sörja gamla förlorade föräldrar tillsammans med.
”Min pappa var en trädgårdsmästare. Nu är han en trädgård”, skriver Gospodinov.
Så väldigt trösterikt.