När Pontus Jansson fick frågan om laget längtar efter att säsongen bara ska ta slut, svarade han ärligt: “Ja.” Efter 0–1 mot Panathinaikos lät det som ett rop från ett lag som gått tomt. Och på planen i Europa League syntes allt: idéerna som fastnade, löpningarna som dog, och Panathinaikos tålamod som förvandlades till seger.

“JA.” Pontus Jansson behövde bara ett ord när han fick frågan om Malmö FF längtar efter att säsongen ska ta slut. Sedan lägger han till: “Så många matcher jag förlorat den här säsongen i Malmö har jag nog inte förlorat under hela min karriär.” Efter 0–1 mot Panathinaikos lät det som mer än en kommentar — det lät som ett erkännande. Och på planen i Europa League syntes varför.

MFF började piggt men också spretigt. Man försökte direkt använda sin bredd – Busanello och Stryger Larsen klev högt upp, och bollen gick ofta från mittback till ytterback, vidare till kantspelare. Tanken var att sträcka ut grekernas backlinje och skapa luckor centralt, men eftersom Malmö spelade utan en ren nia fanns det ingen som hotade ytan bakom mittbackarna. Haksabanović droppade hellre ner än sprang i djupet, och då blev MFF:s spel “fram och ut”, snarare än “fram och igenom”.

Ekong, som startade till höger, var det främsta djupledshotet. Han tog många löpningar i ytan bakom Kyriakopoulos, men passningarna kom sällan i rätt tid. Istället stannade Malmö i sidled. När bollen nådde centrala mittfältet (Rosengren, Busuladzic, Skogmar) fanns ingen tydlig spelväg inåt – Panathinaikos stängde mitten skickligt genom att låta Siopis skugga passningsvägarna. Malmö försökte flera gånger spela genom mitt, men när tempot sjönk hann Panathinaikos kliva upp och sätta press precis i rätt ögonblick.

Den taktiska balansen var tydlig: Panathinaikos ville pressa när bollen gick bak till Ellborg eller när Malmö ställde sig stilla i eget straffområde. Pressen var väl synkad – Đuričić gick på första mittback, Tetê täckte passningen till andra, och Siopis tog Rosengren. På så sätt tvingades Malmö spela långt eller slå bollen ut mot kanten där Panathinaikos ytterbackar kunde kliva upp. Just ett sådant mönster gav Panathinaikos sin första stora chans – Malmö tappade bollen efter att Busuladzic blev pressad och han blev som en produkt av det ivrig att reparera sitt bolltapp , Karol Swiderski revs ner, och det blev straff. Men Ellborg läste den perfekt.

Efter straffen lugnade sig matchen. Panathinaikos började kontrollera rytmen med sitt lugna mittfältspar, framför allt Siopis och Chirivella. Man höll bollen längre, utan att skapa mycket, men tvingade Malmö att jaga i sidled. Malmö å andra sidan var farligast på fasta situationer – en hörna i minut 7, en frispark mot slutet där Jansson nickade och målvakten lämnade retur. Otur för Malmö att mittbacken Andrej får chansen men det var ypperligt nära att bollen hittade bakom mållinjen.

Den stora svagheten i Malmös första halvlek var just den centrala speluppbyggnaden. Man ville kombinera längs kanterna men saknade linjebrytande passningar. Hela anfallsspelet blev förutsägbart, och när man väl kontrade – som vid 3 mot 1-läget i minut 38 – valde man fel sista passning. Grekerna å sin sida hade kontroll snarare än tryck, men låg rätt i position och såg farligare ut när de vann boll högt.

0–0 i paus speglade läget: MFF med mer boll (57%), men Panathinaikos med tydligare struktur.

Andra halvlek

Malmö kom ut mer energiskt. Skogmar fick en friare roll – ibland tia, ibland extra mittfältare – och hjälpte till att skapa överlapp på vänsterkanten. Där började Malmö trycka ner Panathinaikos ytterback Kyriakopoulos. Bolin och Skogmar kombinerade flera gånger, och Malmö fick frisparkar och hörnor som oroade. Deras fasta situationer var verkligen ett vapen.

Men problemet i öppet spel kvarstod: så fort man närmade sig Panathinaikos box stannade tempot. Haksabanović droppade ner för djupt, Ekong hamnade isolerad till höger, och det saknades en spelare som attackerade ytan mellan mittback och ytterback. Panathinaikos behövde egentligen bara stå rätt i linjerna – man styrde Malmö ut mot sidorna och stängde mitten.

När Benítez bytte ut Siopis och satte in Čerin i 60:e minuten förändrades balansen. Čerin spelade med mer framåtriktad fot, vilket gjorde att grekerna kunde hålla i bollen högre upp. Malmö svarade med dubbla byten: in med Berg och Soumah för att få fräscha ben och bättre bollkontroll. Men bytena gjorde också att Malmö tappade lite struktur.

Runt minut 65–70 började Panathinaikos vinna fler andrabollar. De började etablera tryck på Malmös planhalva, och Tetê träffade krysset efter en snabb kombination centralt. Det var ett tecken på att Malmö tappade greppet om mittfältet. MFF föll längre ner, kanske för att säkra poängen, men det passade Panathinaikos perfekt. De kunde flytta upp sina ytterbackar, hålla Malmö lågt och slå inlägg med både Djuričić och Zaroury som hot runt boxen.

Från minut 75 och framåt såg Malmö allt mer passiva ut. De låg i ett lågt 4-5-1-block där bara Soumah ibland försökte sticka iväg på kontring. Men eftersom laget inte lyckades hålla boll tillräckligt länge fick Panathinaikos hela tiden nya anfallsvågor. Malmö tappade presshöjd, och utan någon riktig bollvinnare i mitten fick Djuričić mer yta att röra sig i.

Avgörandet i 85:e var en logisk följd av matchbilden: Panathinaikos spelade runt på vänsterkanten, lockade ut Malmös ytterback, spelade in centralt där Djuričić fick skottläge. Bollen styrdes lätt på vägen och ställde Ellborg. Det var ett mål som visade skillnaden mellan lagen: Panathinaikos hade tålamod, bättre positionsväxlingar och fler spelare i rätt zon när läget dök upp. Malmö hade däremot isolerade spelare, brist på centrala kombinationer och för få löpningar utan boll.

Efter målet försökte Malmö lyfta längre, men det fanns inget tryck kvar. Panathinaikos kunde enkelt stänga ytorna och spela av matchen med sin rutin.

Varför Malmö förlorade

Statistiken visar hur jämn matchen var: Malmö hade 57% boll, xG 1.42 mot Panathinaikos 1.36, fler skott och fler hörnor. Ändå vann gästerna. Förklaringen ligger i tre taktiska punkter:

Avsaknad av centralt hot. Malmö hade ingen som tog djupledslöpningar mellan mittbackarna. Haksabanović som falsk nia gav bolltrygghet men inga djupledshot. Resultatet blev att Panathinaikos kunde stå högt med sin backlinje och låta Malmö rulla på utsidan.

Obalans i press och restförsvar. När Malmö klev fram saknades ibland täckning bakom ytterbackarna. Panathinaikos snabbaste spelare, Tetê och Zaroury, hittade gång på gång ytor bakom Busanello och Larsen.

Tempo och beslut i sista tredjedelen. Malmö spelade för långsamt i anfallen. Istället för att attackera direkt efter bollvinst väntade man in hela laget, vilket gav Panathinaikos tid att organisera sig.

När Benítez justerade med Čerin och flyttade upp lagdelarna, fick Panathinaikos en kontroll Malmö aldrig lyckades bryta. Djuričićs mål var egentligen ett resultat av 20 minuter där MFF tillät grekerna att dominera rytmen.

Malmö gjorde ingen dålig match – de hade struktur, skapade chanser, och defensivt såg det stabilt ut långa stunder. Men utan tydliga centrala kombinationer, utan en ren nia och med bristande fart i besluten blev det för lättläst. Panathinaikos vann inte på flärd utan på ordning, balans och tålamod.

Matchens lirare: Filip Đuričić (Panathinaikos)

Läser spelet snabbare än alla andra. Rör sig i fickor där han hela tiden är spelbar, sätter tempot i anfallen och har känslan i sista passet. Dyker upp när det gäller och gör 0–1 på slutet. Tekniskt ren, smart i presspelet, och matchens mest avgörande fötter.

Den underskattade: Adrian Skogmar (Malmö FF)

Ger Malmö fart och syre när han kliver in i bollbanor och erbjuder sig mellan linjerna. Växlar bra mellan att visa sig centralt och droppa ut mot kanten för att skapa två-mot-en. Tar många rätta meter utan boll, vilket öppnar ytor för andra. Vinner smådueller, tar ansvar i återerövring och är ofta först på andrabollen runt offensiv tredjedel. Ingen rubrikspelare här – men utan hans löp och enkla ett-två hade Malmö haft ännu färre framstötar.

Underkänt: Sead Haksabanović (Malmö FF)

Roll som falsk nia blir för passiv i boxen. Söker boll långt ner och lämnar straffområdet tomt när inlägg och snabba inspel väl kommer. För få djupledslöpningar, för få aktioner som sätter mittbackar i beslut. Behövde hota mer mellan mittbackarna när Malmö tryckte på – där kom inget riktigt genombrott.

Behöver kritik: Emmanuel Ekong (Malmö FF)

Matchen passar hans fart, men utfallet blir för tunt. Timingen i djupled glider – löper när passningsvinkeln är stängd och stannar när ytan faktiskt finns. I omställningar (bl.a. 3-mot-1-läget) saknar kyligt sista beslut. För få hot bakom Touba/Kyriakopoulos, för lite skärpa i mottagningarna med ryggen mot mål. Ut bytt 65’ utan att ha satt avtryck – det säger en del.

Tre spelare värda att nämna

Melker Ellborg (Malmö FF)
Straffräddningen håller matchen vid liv. Trygg i besluten och snabb i reaktionen på inlägg och låga inspel. Målet i slutet är svårt att göra något åt efter styrning. En av planens bästa i ren målvaktsaktion.

Tetê (Panathinaikos)
Ständigt hot när han driver in i banan. Har ett skott i virket och flera aktioner som tvingar backlinjen att falla. Växlar tempo fint och sätter försvarare i en-mot-en där han ofta får övertag.

Pontus Jansson (Malmö FF)
Stark i dueller, vass på fasta och tydlig i tajming på nickdueller. Håller linjen kompakt under perioder av tryck och ger Malmö chans att stå kvar i matchen länge.

När slutsignalen gick på stadion var det inte bara ännu en förlust. Det var kanske också ögonblicket då Malmös Europadröm började falna på riktigt. Med en poäng på fyra matcher ligger laget på en 33:e plats i Europa League-tabellen — bara Rangers och Nice har färre poäng.

Drömmen om topp 24, den som hade kunnat ge Malmö en chans till avancemang via vårens slutspel, ser nu i praktiken ut att vara över med tanke på deras schema och motstånd som väntar. Det handlar inte längre om att nå vidare – utan om att rädda hedern, hitta energi och försöka avsluta på rätt sätt.

Och vägen dit är allt annat än enkel.
De återstående matcherna ser ut så här:

27 november: Nottingham Forest – Malmö FF

11 december: FC Porto – Malmö FF

22 januari: Malmö FF – Crvena Zvezda

29 januari: KRC Genk – Malmö FF

Fyra matcher som tillsammans ska definiera hur Malmö lämnar Europa den här säsongen – med huvudet högt eller med blicken sänkt. Forest och Porto borta är brutala uppgifter, och Genk på bortaplan i januari kan bli en resa för statistiken snarare än hoppet.

Pontus Janssons erkännande efter matchen att man längtar att säsongen ska ta slut ekar med ny tyngd nu. För Malmö handlar det inte längre om poäng, placering eller prestige. Det handlar om att orka stå upp när energin är slut, och om att visa att trötthet inte behöver betyda uppgivenhet.

Om detta var kvällen då drömmen slocknade, återstår åtminstone chansen att avsluta med värdighet. Och kanske, i bästa fall, börja bygga något nytt ur askan.