Riksdagen har, med en rösts marginal, röstat för att ta bort förbudet mot uranbrytning på svensk mark. Ett förbud unikt i sin utformning och ett tydligt exempel på en typ av ideologiskt framtvingad särlagstiftning som aldrig riktigt fungerar.
Skriftliga källor kan belägga malmbrytning i och runt Bergslagen så långt tillbaka som till förra millennieskiftet. Det har alltså funnits gruvor i Sverige lika länge som landmassan vi bor på har kallats för just Sverige. Grunden till det välstånd vi har idag kommer från berggrunden under våra fötter och finns tack vare de förfäder som slet i gruvgångar och svettades vid masugnarna.
Periodvis var det över hundra gruvor igång samtidigt i landet. I skrivande stund är vi nere på tretton stycken, tio i Norrland, två i Örebro län och en i Dalarna. Man använder olika typer av brytning och letar efter olika typer av malm. Men oavsett om det är järn, zink, guld eller något annat man i huvudsak tar upp så får man med sig lite allt möjligt.
En av de saker man ofta får upp är uran. Samma sorts uran som driver kärnreaktorer. Men fram tills i förra veckan var det alltså förbjudet att använda svenskt uran i svenska reaktorer. För att i vissa ögon kommer allt som har med uran och kärnkraft att göra med en bismak av atomkrig.
Det spelar ingen roll hur många fakta i fallet presenteras. Om det så handlar om dödsfall per producerad kilowattimme sedan den första reaktorn startades, att vindsnurror inte kan ersätta kärnkraftverk i elsystemet eller att antalet dödsfall till följd av olyckan i Harrisburg var exakt noll. Det går inte in. Kärnkraft är dåligt och eftersom uran har med kärnkraft att göra är det också dåligt.
Riktigt så är det dock inte. Det är helt riktigt att uran kan vara farligt. Men det kan också smörknivar vara om de används på fel sätt. Fel sätt att använda uran är till exempel att tvingas gräva ner det man råkar få upp istället för att använda det i våra befintliga reaktorer eller i de vi förhoppningsvis snart börjar bygga.
Att förbudet nu är borta innebär i första skedet att det uran som kommer upp i våra befintliga gruvor blir en tillgång istället för en belastning. En tillgång för både gruvbolagen och energisystemet.
Omröstningen vanns av regeringssidan med en rösts marginal. Att Miljöpartiet röstade mot förslaget går helt i linje med partiets identitet och kan inte överraska någon. Men att det påstått industriälskande Socialdemokraterna, företagarnas främsta förkämpar i Centerpartiet och gruvarbetarnas bästa vänner i Vänsterpartiet vill att vi skall fortsätta sänka lönsamheten för gruvorna och göra oss beroende av utländskt kärnbränsle är konstigt om man ser till sakfrågan.
Mest handlar det nog om vilka som kommer med förslaget.
Kritiken från de som röstade mot består mest i att man inte på förhand kan förutse exakt vilka konsekvenser det slopade förbudet kommer att föra med sig. Då glömmer man, förmodligen medvetet, att enligt miljöbalken är gruvverksamhet klassad som miljöfarlig verksamhet.
Innan en sådan kan starta krävs en hel del tillstånd. Så den miljöpartistiska bisysslan att överklaga kommer fortfarande att finnas kvar. Dessvärre, får man tillägga, men det är en annan historia.