Det har skrivits och debatterats om kommuner som går från 15 till 30 timmar i förskolan för barn med en föräldraledig vuxen hemma. 

Verkligheten då? 

Är man föräldraledig på heltid behöver man inte avlastning 30 timmar i veckan.

Det är klart att deras äldre barn kan ha rätt till förskola, men 30 timmar är absurt. Inte minst med tanke på att politikerna låtsas som att 30 timmar inte kräver mer personal.

Vill inte vara med sina barn

Jag tror inte att föräldralediga sitter och rullar tummarna. De tar hand om ett barn i godan ro – medan en annan vuxen tar hand om deras äldre barn plus fyra, fem, sex till i samma ålder.

Jag vet att spädbarn kan ha problem och sjukdomar och att det förekommer förlossningsdepressioner. Då har det alltid funnits möjlighet till utökad tid på förskolan. 

Det här handlar om den grupp föräldralediga vuxna som uppenbart inte vill vara med sina barn. De kan välja fritt, och väljer att ha dem ifrån sig 30 timmar i veckan. 

”Många barn trivs och längtar till förskolan” hör jag ofta i debatten. Det är just det. Vi pedagoger vänder ut och in på oss själva hela dagen, nästan varje dag.

Vi har en stor yrkesstolthet och vi älskar att arbeta med barn. Men föräldrarna tänker inte på vad det kostar andra att barnen har det bra.

Barnen får omsorg såklart, men bakom leendet och skratten pedagogen förmedlar till föräldrarna så gömmer sig en sönderstressad själ efter den långa dagen. 

Vi får inte berätta

Personalen tystas ner. Ledningen anser att det är upp till arbetslaget att lösa problem även om det ligger utanför vår makt och kunskap.

Vi får inte berätta för föräldrarna att vi varit underbemannade hela veckan och inte gjort det som var planerat för deras barn.

Vi får inte berätta att vi inte såg, inte hörde eller att vi inte ens var i samma rum som barnet, trots att det förekommer ofta då det är för många barn. 

Att ständigt gå med känslan att inte räcka till är vardag för en pedagog. Vi känner att vi inte orkar eller kan jobba kvar på grund av de förutsättningar som finns.

Men ens hjärta och själ får en att stanna, man vill inte lämna dem. 

Att arbeta med barn, se dem utvecklas och bli små individer, gå från blöja och napp till blivande skolbarn är en känsla som är svår att beskriva.

Det finns band som är så starka att man både psykiskt och fysiskt mår dåligt när man inte hinner med dem. 

Föräldrarna borde skämmas

Man sitter med tre ledsna barn på vilan medan en fjärde får ligga ledsen själv för att man inte har mer kropp att erbjuda, det gör ont.

Eller man ser det där barnet som behöver sitta i knät en stund, men man har redan famnen full.

Man ser en konflikt på andra sidan gården, men man sitter redan i en konflikt med andra barn, i en lek eller i en syssla utanför barngruppen så det slutar i slagsmål för att man inte hinner fram. 

När vi redan har en överbelastad barnomsorg är det skrämmande att man vill förlänga vistelsetiden för de barn som har en föräldraledig vuxen hemma.

Att föräldrar tycker att de behöver avlastning när de är föräldralediga med sina egna barn samtidigt som de gärna ger den belastningen till någon som redan har fem barn den dagen – att de inte skäms.

Jennelie Hermelin
fd barnskötare (slutade i somras). Tidigare arbetsplats- och skyddsombud samt styrelseledamot för Kommunal Sollentuna/Solna.