I flera år har jag kämpat med psykisk ohälsa. Jag trodde jag nått botten flera gånger tills att jag satt där i ambulansen, utbränd och psykiskt instabil påväg in till psykiatriakuten.

Detta är en insändare i Norra Skåne.Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Skribenten berättar om sin psykiska ohälsa och om vilken kamp det är för att få träffa läkare och rå rätt hjälp. Personen på bilden är inte den som skrivit texten.Öppna bild i helskärmsläge

Bild: Christine Olsson/TT

Jag insåg att jag behövde professionell hjälp och något mer än den hjälp jag tidigare fått genom vårdcentralen för att inse att livet var värt att leva. Jag gav mitt fulla förtroende till vården, de skrev in mig på psykiatrin och jag såg äntligen ett ljus i tunneln. Men ljuset försvann när jag gång på gång tvingades kämpa för min tid. Mina inbokade besök glömdes bort, jag fick vänta månader på läkartid trots rop på hjälp och jag blev lovad en psykologisk undersökning som aldrig blev av.

Annons

Jag tröttnade, bytte mottagning i hopp om bättre hjälp och mindre väntan men det blev detsamma. Min sjukskrivning gick ut och i brist på hjälp kontaktade jag vårdcentralen som dessvärre inte kunde hjälpa mig utan remiss från psykiatrin. Jag vände mig tillbaka till psykiatrin som hänvisade mig åter till VC. Jag fick återigen åka till akuten som gjorde ett undantag och sjukskrev mig i tre veckor i väntan på en läkartid. En tid som aldrig kom vilket ledde till ytterligare samtal där de till slut fick lösa en akuttid via telefon. Denna läkare fick jag förtroende för, han lyssnade, förstod och verkade vilja hjälpa.

Annons

Han förlängde sjukskrivningen, skrev upp mig på en lista för samtalsterapi och gav mig förhoppningen att det skulle bli bra. Fast någon terapi blev det inte och jag fick vänta ytterligare några månader för att träffa den som skulle bli min fasta läkarkontakt. En läkare som glömde att skriva ut mitt sjukintyg, förnya mina recept, skriva ut ny medicin och fylla i journalen. Så jag ringde psykiatrin och efterfrågade mitt sjukintyg varpå receptionisten svarade att det inte fanns. Det fanns inte ens en anteckning efter mitt besök och läkaren var inte tillbaka förrän om några veckor.

Jag stod alltså där, utan sjukintyg med Försäkringskassan i hälarna, utan medicin och en läkare jag inte kunde lita på. Jag behövde alltså boka en ny tid till en femte läkare för en ny bedömning. Musten gick ur mig, jag orkade inte kämpa längre. Behövde man vara frisk för att var sjuk? Jag fick träffa en AT-läkare som förlängde min sjukskrivning och även hon skrev upp mig för samtalsterapi. Men nu har det gått ett år utan hjälp, därför känner jag att det måste hända något innan fler hamnar i samma situation. Politikerna måste inse att mer behöver göras. För jag är trött på att kämpa i motvind när kroppen är helt slut.

Julia Nilsson

Politikerna måste inse att mer behöver göras. För jag är trött på att kämpa i motvind när kroppen är helt slut.